Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Samtal botar hat

Yttrandefrihet: Svårt att dra gränser i infekterad debatt.

Lika infekterad som den svenska diskussionen om invandring är diskussionen om diskussionen.

Efter Utøya har debatten skärpts och intensifierats. Otaliga uttalanden har gjorts om hatets språk som bubblar och fräter i kommentarsfält och på obskyra hemsidor. Ett verbalt hat som stärker och göder de gärningsmän som omsätter det i våld.

Men vad är hat? Vad får man säga? Var går anständighetens gräns?

På måndagen släpptes rapporten ”Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete”. Den är skriven av Forum för levande historia på uppdrag av arbetsmarknadsdepartementet och integrationsminister Erik Ullenhag. Även i den rapporten ligger mycket av fokus just på språket. Till exempel är nu internet den vanligaste platsen för anmälda hatbrott av antisemitisk karaktär.

Vid presentationen var Ullenhag också mycket tydlig med att tonen i det offentliga samtalet leder till att fördomar normaliseras. ”Debattörer och politiker förråar debattklimatet”, sade han och gav två exempel: Den beryktade SD-valfilmen med muslimska kvinnor med barnvagnar som tränger undan pensionärer i jakten på bidragspengar och kommunalrådet Ilmar Reepalus slirande om stadens judars eget ansvar för antisemitismen i Malmö.

Och det är naturligtvis mycket viktigt att hela tiden sträva efter ett civiliserat språk i allmänhet, och när man talar om sina medmänniskor i synnerhet. Sverige har länge varit ett homogent samhälle som kanske saknat medvetenhet om minoriteters utsatthet och hur ord kan såra. Vi har en lag om hets mot folkgrupp. Låt oss använda den.

Men. Samtidigt är det lätt att säga att man måste vara försiktig med orden. Det är lätt att äcklas över kommentarsfält som bågnar av invandrarhat. Det är lätt att vända sig mot både SD-filmen och Ilmar Reepalu.

Men när Ullenhag uppmanades att komma med fler exempel på politiker och debattörer som förråar debatten kunde han inte det. Anledningen är förmodligen att gränsdragningen är mycket abstrakt och mycket individuell. Det är nyanserna som är komplicerade. Den enes sakliga argumentation blir lätt den andres hat.

På måndagen publicerades en text av den förre FP-politikern Mauricio Rojas på Newsmill. Där berättade han historien om den DN Debatt-artikel som, enligt honom själv, gjorde honom politiskt omöjlig i Sverige.

Rojas hade avfärdat fattigdom och diskriminering som förklaring till att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. I stället handlade det om dessa gruppers ”sociokulturella arv”, alltså att det fanns något i deras kulturella bakgrund som gjorde dem mer brottsbenägna.

Efter denna DN Debatt-artikel, skriver Rojas, blev han mordhotad, trakasserad och tvingad i yrkesexil.

Mauricio Rojas drar paralleller till Per Gudmundson, SvD-ledarskribenten som uttryckt liknande tankar och för detta blivit utsatt för en liknande kampanj. Är Rojas och Gudmundsons åsikter uttryck för hat? Riskerar de att leda till ökat förakt mot invandrare och i förlängningen ökat våld? Ska de inte få uttalas alls?

Det finns många fler exempel. Rapporten ”Antisemitism och islamofobi” tar till exempel upp rituell slakt, slöjor och Israels politik gentemot palestinierna. Det är tre ämnesområden där man har all rätt att uttrycka skarp kritik, men som också mer än gärna utnyttjas av islamofober och antisemiter. Den svenska yttrandefriheten är vidsträckt och ska vara det, men oavsett hur stor den är kommer människor alltid att försöka tänja dess gränser.

Varje gång invandrares brottslighet, rituell slakt, slöjor eller Israel tas upp till diskussion kommer inte bara sakfrågorna att diskuteras utan även själva diskussionen. Och risken är stor att diskussionen om diskussionen tar över på ett sätt som gör att sakfrågan drunknar. Debattörerna kommer definitivt att anklagas för att ha dunkla motiv som rasism och främlingsfientlighet. Och, vilket kraftigt komplicerar saken: vissa debattörer kommer definitivt att ha det.

Det är svårt att se hur debattdimman kring den här typen av frågor någonsin kommer att skingras. Det finns förstås inga enkla svar. Fortfarande hävdar många att man i Sverige inte ”får” kritisera invandrare – och andra att invandrare ”alltid” diskuteras i negativa termer.

En sak är däremot säker och belagd i flera undersökningar. Ju mer människor träffas och umgås över etniska, kulturella och religiösa gränser, desto mindre fördomar har de. Utbildning och dialog minskar hatet.

Det är bättre att tala med varandra än om varandra.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.