Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Sanningen är mer än bara berättelser

I ett förord till den på svenska ny­utkomna boken ”Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault” av Stephen R C Hicks skriver Peter Santesson: ”Det moderna tänkandet lade grunden till det öppna samhället. Varför skulle effekterna av att ge upp det tänkandet bli mindre dramatiska?”

Det moderna tänkandet bygger på premissen att förnuftet kan säga oss ­något om verkligheten utanför förnuftet. Tilltron till förnuftet är upplysningens fundament, vetenskapens förutsättning och individualismens moder; konsekvenserna är tekniska och medicinska framsteg, individuella rättigheter och liberal demokrati.

Hicks tar oss med på en vindlande resa, helt tillbaka till brottsplatsen och fram mot vår tids postmodernistiska teorier och politik.

1700-talsfilosofen Immanuel Kant är boven, i alla fall enligt Hicks. I motsats till upplysningsfäderna hävdade Kant att det låg för mycket av raster, filter och individuella erfarenheter mellan förnuftet och verkligheten för att människan genom varseblivning och tänkande skulle kunna nå objektiv kunskap. Kant gillade förnuftet, men trodde inte att det var förmöget till något utöver att ägna sig åt sig självt.

Människan kan ha minutiös ordning inuti sitt förnuft, men om verkligheten utanför kan det inte säga något.

Det var början till en effektiv nedmontering av den individualismens etik som följde av upplysningens syn på människan och hennes rätt till själv­bestämmande.

Och så kom Hegels helt bisarra användning av förnuftsbegreppet. Förstod han ens själv? Idén om att teser följs av antiteser som mynnar ut i synteser, något saligt som omfattar både de motsatta utsagorna och något ytterligare, är obegriplig. Grafiskt framställd är dialektiken säkert snygg. Möjligen är det ett fruktbart sätt att rama in de paradoxer som finns i den kristna tron; en beskrivning av mötet mellan det immanenta och det transcendenta. Men som guide till kunskap på den inomvärldsliga vandringen är Hegel knappast någon att hålla i handen.

Hicks drar vidare, över kollektivism och socialism, i resan mot förnuftets slutgiltiga nederlag, i postmodernismen – denna gas som under efterkrigstiden sipprat in i utbildningsväsendet, humanvetenskaperna och politiken.

Upplysningens premiss är att förnuftet kan ge oss kunskap om verklig­heten. Men ett ordentligt försvar saknas fortfarande, varför själva grundantagandet är upplysningens akilleshäl – och det är den postmodernisterna står och sparkar på.

Sanningen om något finns inte, bara olika berättelser, olika upplevelser, hävdar postmodernisterna. Uppgiften är att genom dekonstruktion och demaskering avslöja den rasism, sexism och kolonialism som den vita, västerländska, heterosexuella mannen ägnar sig åt.

Konsekvensen är att minoriteters kampfrågor får enorma proportioner medan det vidrigaste mänskliga ­lidande kan förminskas och relativiseras om det blott sker i icke-västerländs­ka kontexter.

Det är inte sanningen som ska upp­dagas och presenteras. Under språk och föreställningar gömmer sig ingenting förutom mer språk och fler sociala konstruktioner. Språkets funktion är inte att så precist som möjligt beskriva verkligheten – vi kan ändå aldrig prata om samma sak. I stället syftar språkhandlingarna till att skapa ”verkligheten”. Den som kallar sin meningsmotståndare för fascist, säger inte nödvändigtvis ”sanningen” men använder språket på ett effektivt sätt.

Liksom Peter Santesson anser jag att ingen enda nybakad student borde släppas i väg till universitetet utan ett exemplar av ”Postmodernismens förklaringar” i kappsäcken.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.