På söndag väljer det franska högerpopulistiska partiet Front national ny ordförande. Det verkar som om det blir Marine Le Pen som tar över ledarskapet efter sin pappa och partiets grundare Jean-Marie Le Pen.
Valet ska ske under partiets kongress i Tours och motkandidaten Bruno Gollnisch hör till det gamla gardet. Men många medlemmar hoppas tydligen att en yngre kvinna med något mjukare framtoning ska göra partiet mer rumsrent och locka fler väljare i nästa års presidentval.
Det är möjligt att de har rätt. Den koleriske Jean-Maries yngsta dotter är en frånskild tvåbarnsmamma som svarar glatt på alla frågor och för fram sina extrema ståndpunkter med ett ständigt leende. Hon kanske kan få fler att rösta på Front national.
Men förändringen ska inte överdrivas. Marine Le Pen är framför allt en ytterst lojal dotter och partiföreträdare.
Häromdagen intervjuades hon i programmet ”Soir 3” i fransk tv. När hon fick frågor om sin pappas ifrågasättande av fakta rörande nazisternas förintelseläger fick hon flammande röda fläckar på halsen och gick nästan upp i falsett i ett ilsket försvar.
Om hon fortsätter att uppträda som pappas nickedocka kommer Marine Le Pen antagligen att få begränsad framgång. Hon företräder trots allt ett parti som har extremt nationalistiska och främlingsfientliga åsikter och en politik som inte går ihop.
Det handlar inte enbart om invandringen, som ska stoppas. Marine Le Pens parti vill också återinföra dödsstraffet, ta Frankrike ur Nato och på sikt också EU, höja pensionerna och barnbidragen för ”franska” familjer och elda på det skenande budgetunderskottet på alla möjliga sätt.
En stor majoritet inser förhoppningsvis att en sådan politik skulle sluta med fransk kollaps.
Den politiska faran ligger därför inte i Front nationals ledarbyte. Risken är att andra tror att de kan locka väljare genom att låta som Le Pen.
Nicolas Sarkozy har redan försökt. Den franska regeringens misslyckade kampanj för ”nationell identitet” och presidentens ökända tal i Grenoble i somras visar hur snett det kan gå. Sarkozy dömde ut femtio års invandringspolitik och kopplade öppna gränser till brott och kriminalitet på ett häpnadsväckande grovt sätt.
Det gjorde inte presidenten mer populär. Stödet för Sarkozy har fortsatt att sjunka och talet om invandring som ett enda stort problem gav i stället ett slags legitimitet åt den propaganda som Jean-Marie Le Pen har ägnat sig åt under fyrtio års tid.
Den som kurtiserar Front nationals anhängare riskerar alltså att förminska sig själv och framställa partiets idéer som åtråvärda.
Men Sarkozy har inte gett upp sin ideologiska uppvaktning. I sitt nyårstal lovade presidenten inledningsvis bättre tider, beskrev de reformer som genomförts – pensionerna, universitetens självständighet med mera – och försvarade kraftfullt både euron och EU-samarbetet. Men han tog också upp frågan om heltäckande slöja, ännu en gång.
Presidenten anknöt till kritiken av hur en domstol har tolkat det nyligen införda förbudet mot heltäckande slöja på allmän plats.
Fallet handlar om en kvinna som körde bil iklädd niqab och därför stoppades av polisen, men som överklagade beslutet och fick rätt. En privat bil är inte allmän plats, ansåg domstolen.
Det rättsliga utslaget har fått Front national att gå i taket och kräva skärpt lagstiftning. Och i sitt nyårstal spände Nicolas Sarkozy ögonen i tv-tittarna och förklarade med närmast majestätisk emfas att förbudet mot heltäckande slöja minsann gäller fullt ut.
Det lät tyvärr som om han fortsätter att flörta med Le Pens sympatisörer.