Det här är Nicolas Sarkozys krig, förklarade Le Monde häromdagen. Och det stämmer.
Frankrikes president drev på och fick med sig Storbritanniens David Cameron, och sedan lyckades Sarkozy övertala både Ryssland och Kina att lägga ned sina röster i FN:s säkerhetsråd.
Därefter kunde resolution 1973 antas och Nato skicka stridsflyg till Libyen för att skydda civilbefolkningen.
Le Monde beskriver också hur Sarkozy med liv och lust har deltagit i diskussioner kring de rent militära operationerna.
Han har lärt sig namnen på Tripolis förorter och skaffat sig en libysk topografisk karta. Han har följt striderna i detalj och noterat rebellstyrkornas bakslag och framgångar som om han vore en general.
Det finns ett starkt personligt engagemang bakom Sarkozys vilja att lägga sig i de libyska affärerna – och en stor portion egenintresse.
Den arabiska vårens inledning avslöjade pinsamt intima relationer mellan Paris och envåldshärskarna som drevs på flykten. Det skapade säkert vilja till politisk revansch.
Inför nästa års presidentval behöver Nicolas Sarkozy dessutom visa upp sig. Hans opinionssiffror har legat i botten under lång tid, men för insatsen i Libyen får han nu beröm från alla håll.
Till och med Socialistpartiets Martine Aubry, som var kritisk i våras, är i dag ”lycklig” över att Frankrike tog initiativ till den internationella insatsen.
Men den franske presidenten verkar också drivas av en uppriktig vilja att stoppa Khaddafis framfart. Och frågan är hur det annars skulle ha gått.
Minns till exempel hur Carl Bildt inledningsvis hävdade att det inte handlade om ”att stödja den ena eller den andra” utan att ”försöka få stabilitet och rimlig utveckling” i Libyen (Ekot 21/2).
Kom också ihåg hur Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle förklarade att han inte ”ville hamna på ett sluttande plan där vi till slut alla befinner oss i krig”.
Tänk dessutom på konsekvenserna om EU:s samlade position hade fått bestämma politiken.
Under det känsliga och avgörande skedet före beslutet i FN:s säkerhetsråd förklarade EU:s utrikesföreträdare Catherine Ashton sin ”oro över situationen i Libyen”, fördömde våldet men manade samtidigt till ”dialog på nationell nivå”. Så utslätat låter det när unionens utrikesföreträdare uttalar sig för länder som har helt olika ståndpunkter.
Nu är förhoppningsvis dagarna för den libyske despoten räknade. Då borde också EU göra ett slags politiskt bokslut för våren 2011.
Utan Sarkozys hängivenhet är det möjligt att Khaddafi fortfarande hade hållit hov i sitt tält och jagat dem han i februari kallade för ”kackerlackor”.
Den franske presidenten är värd ett erkännande för att han stoppade tyrannen i Tripoli. Han har också visat hur mycket en enda politisk ledares engagemang kan betyda för historien.
Men vem vet vad den nyckfulle Sarkozy hittar på nästa gång?
Unionens styrka är att 27 länder samlas och försöker komma överens. En samlad europeisk röst har trots allt större möjlighet att göra sig hörd i världen än om alla länder talar var för sig.
Resultatet av förhandlingarna blir dessutom i bästa fall en politik som har brett stöd, och som inte är extrem. Men kompromissandet kan gå för långt.
Sarkozys solospel i Libyenfrågan är det lyckliga undantaget som bekräftar regeln: Håll ihop EU:s utrikespolitik – men gör den tydligare och vassare.