En femtonårig pojke kommer ny till skolan i Vellinge kommun. Lärarna tycker inte att det funkar, grabben behöver mycket stöd för att läsa och skriva och det går ändå trögt. Lärarna undrar om han har utvecklingsstörning och hör hemma i särskolan. Psykologutredning görs och kommer fram till att han bör dit. Föräldrarna låter sig övertalas.
Killen gillar inte särskolan. Nivån är alldeles för låg. I matten gör han den vanliga grundskolekursen och klarar G. Föräldrarna vill då ha en ny utredning, men får beskedet att omprövning sker tidigast om 1,5 år.
Sonen går vidare till särgymnasiet i Trelleborg där psykologen misstänker att något blivit fel. Ny utredning, och nytt besked – killen är inte bara normalbegåvad, han ligger en bit över medel. Nu ska han gå vanligt gymnasium, två år för sent, med borttappad kamratkrets och sannolikt kunskapsluckor som kräver hårt jobb att fylla.
Sydsvenskan berättade denna sorgliga historia i måndags. Men det är inte den enda, och inte den enda i Vellinge, som tidigare gjort samma misstag med ett tvillingpar. Fenomenet förekommer dock lite varstans, och det beror på att allt fler sätts i särskola.
Fram till 1990 var andelen elever i särskolan konstant, 0,6 procent av en årskull placerades i denna undervisningsform som är till för barn med utvecklingsstörning. Sedan dess har andelen ständigt ökat. De allra senaste åren har utvecklingen avstannat, men på en hög nivå – 1,46 procent av grundskoleeleverna gick i särskola förra läsåret.
Det är inte så att det föds fler barn med förståndshandikapp. Tvärtom. Ökningen beror i grunden på att lärarna snävat in normalitetsbegreppet; toleransen för svagbegåvade och stökiga elever har minskat, liksom för dem med inlärningsproblem av andra skäl. De kräver för mycket arbete.
Här kommer ekonomin in. Särskolan är en separat organisation med egen budget, om en rektor lyckas skyffla över en elev som kostar multum i stödinsatser till särskolan frigörs resurser för annan användning. Och den lärare som föreslagit särlösningen blir glad.
Överflyttningen sker först efter utredning av psykolog, men också i den kåren har synen på det normala förändrats. Föräldrarna kan förvisso säga nej till särskoleplacering, men det är svårt att stå emot expertrekommendationer och locktonerna om lärartäthet i stil med en på tre eller fyra elever.
I utkastet till ny skollag, som är ute på remiss, föreslår regeringen att ingångsdörren till särskolan görs trögare. I dag har också barn med autism och autismliknande tillstånd rätt att gå där. I framtiden räcker inte de diagnoserna, det fordras även utvecklingsstörning.
Särskolan behövs. Inte tu tal om annat. Men den måste bli bättre, också för dem som rätteligen bör gå där. I sina nya skrifter riktade till särskolans personal tjatar Skolverket om vikten av att sätta upp kunskapsmål som det kräver ansträngning att nå, hittills har skollivet präglats för mycket av omsorg och dumsnällhet som hindrat eleverna från att utvecklas.
Tänk då vilken skada detta gjort för alla de särskoleelever som borde gå – med stöd – i vanlig skola. Att de inte alls lärt sig vad de skulle kunnat göra är det lilla problemet. Det stora är att deras arbetsliv kommer att präglas av anställningar med lönebidrag. Om de alls får något jobb. Risken är stor att de hamnar i en åtgärdskarusell som ger låg levnadsstandard.
I värsta fall hamnar de i det som kallas ”daglig verksamhet”, kommunal sysselsättning med aktivitetsersättning, grundbeloppet i det som förr kallades förtidspension. Där ser vi nu en kraftig ökning av unga människor, följden av särskolans expansion. Och det vi ser är bara början.
Expansionen av särskolan gjordes i bästa välmening. Men den får förskräckliga följder. Rektorer, lärare och psykologer bör inte vänta på den nya skollagen – de bör vidga sin syn på normalitet redan i dag.