Signerat – Johannes Åman.
Det står och väger. Den 29 november ska schweizarna ta ställning till ett förslag om förbud mot minareter. Men vad är det som kommer att stå i förgrunden när de lägger sin röst?
I flera städer har en av ja-kampanjens affischer förbjudits. Den visar en beslöjad kvinna och bakom henne minareter utplacerade på en schweizisk flagga. Kvinnan är svart och hotfull. Minareterna påminner om missiler – eller bajonetter.
Det är en obehaglig affisch med ett fördomsfullt budskap. Men är den olaglig? Och är det rimligt att under pågående folkomröstningskampanj förbjuda ena sidans affischer?
Minaretstriden i Schweiz har pågått ända sedan 2005. Det började med att en muslimsk förening ansökte om att få uppföra ett sex meter högt torn ovanpå sin samlingslokal. Motståndskampen har sedan förts upp genom de rättsliga instanserna. De politiska kraven på folkomröstning har på delstatsnivån underkänts som oförenliga med konstitutionen. Men till sist blev det alltså en omröstning på förbundsnivån.
Flertalet argument är redan kända från den franska debatten om slöjor och den danska om förbud mot burka. Lite svenskt Sjöbo finns också över folkomröstningskampanjen. Medan större delen av det officiella Schweiz är besvärat, blandas på ja-sidan främlingsrädsla med misstro mot etablissemanget.
Genom affischförbuden har minaretfrågan också fått beröringspunkter med striden om de danska Muhammedkarikatyrerna. Plötsligt förskjuts fokus från religionsfrihet och tolerans till yttrandefrihet. Att stoppa affischen var därför inte bara principiellt fel. Det var direkt korkat. Ja-kampanjen har fått chansen att ikläda sig den offerroll som grupper med främlingsfientliga budskap älskar att spela.
Det föreslagna författningstillägget om minaretförbud skulle komma i konflikt såväl med författningens principer om likabehandling och religionsfrihet som med Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Med en seger för ja-sidan slår därför den schweiziska demokratin knut på sig själv.