Signerat – Johannes Åman.
Ett år efter folkomröstningen om förbud mot minareter står Schweiz inför en repris. I dag, söndag, ska folket inte ta ställning till något så udda som en grundlagsreglering av för vilka ändamål byggnader får uppföras. Därför har också den internationella uppmärksamheten varit mindre än förra året. Men i grunden är det mer som förenar än skiljer dagens folkomröstning från minaretfrågan.
Nu som då har det högerpopulistiska Schweiziska folkpartiet (SVP) varit pådrivande. På nytt har en kampanj bedrivits som byggt på indelning av människor i vi och dom, schweizarna mot utlänningarna.
Det nu aktuella förslaget innebär att utlänningar som begår brott ska utvisas. I sig är det inget uppseendeväckande. Så sker redan i Schweiz liksom i andra länder. Men hittills har det alltid gjorts en individuell prövning där både omfattningen av kriminaliteten och den åtalades förankring i landet tagits med i bedömningen.
Om folket i dag röstar ja kommer de i förslaget uppräknade brotten att med automatik leda till utvisning. Bland dessa finns inte bara mord, grova våldsbrott och narkotikabrott utan också otillbörligt utnyttjande av socialförsäkringar eller socialbidrag.
Förslaget är utformat för att spela på främlingsrädsla och fördomar, inte för att ge en god rättslig grund för prövning av enskilda fall.
Om ja-sidan vinner, vilket opinionsmätningar tyder på, kommer landet precis som för ett år sedan att hamna i konflikt med omvärlden. Det handlar inte bara om bilden av Schweiz utan också om brott mot landets internationella, rättsliga åtaganden.
Men minst lika oroande som vad den nya lagen kan få för praktiska konsekvenser är det som folkomröstningen är ett symtom på: det offentliga samtalet om invandring har brutaliserats och symboliska markeringar mot främlingar har blivit ett flitigt använt vapen i kampen om väljarnas gunst.
I det avseendet är Schweiz tyvärr inte särskilt avvikande. Tecknen på en sådan utveckling finns runt om i Europa.