Sverigedemokraterna värmde upp med sång. ”Vi är på gång nu”, sjöngs det från scenen när partiet höll valvaka i Stockholm i går kväll. ”Vi tar tillbaka vårt land”, fortsatte kampsången. Det var obehagligt att lyssna på.
Sedan utbröt jubel när SVT:s vallokalsundersökning gav Sverigedemokrerna 4,6 procent. Blivande riksdagsledamöter skålade med varandra. JAAA! Vi är på gång nu!
Det är de tyvärr. Visserligen är det i skrivande stund oklart om partiet uppnår den eftersträvade positionen som vågmästare. Men att ett extremt parti får plats i Sveriges riksdag är illa nog.
Ett målmedvetet arbete har gett resultat. 2006 fick partiet plats i ungefär hälften av landets kommuner. Heltidsanställda politiker och parti-bidrag har hjälpt partiet att bygga upp en starkare bas underifrån. Nu kommer ännu fler skattemiljoner strömma in. Sverigedemokraterna är antagligen – och tyvärr – här för att stanna.
För de utländska journalisterna i pressrummet var det lätt att formulera rubrik. Någon utbrast: Nu har ni verkligen blivit en del av Europa.
Det är kanske ett sätt at se på saken. Sverigedemokraterna vill gärna jämföra sig med Pia Kjœrsgaards Dansk folkeparti och nederländska Geert Wilders frihetsparti. När det gäller politikens utformning finns det definitivt stora likheter. Det politiska budskapets kärna är främlingsfientlighet och hets mot islam. Det blandas med vurm för bland annat pensionärer och djur och toppas med en rejäl dos EU- fientlighet.
Så långt liknar Åkesson både Kjœrsgaard och Wilders. Men Sverigedemokraterna sticker ändå ut. Partiet har vuxit fram ur en rasistisk rörelse. Det gör det extremt, också i Europa.