Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

SD: Tveksam som vit riddare

I takt med att Sverigedemokraterna tar plats i finrummen utmanas Jimmie Åkessons trovärdighet som representant för den vite sänkte mannen.

Medan kultur- och medie­männen fortsätter vinna såväl kvinnornas gunst som otaliga spaltmeter är de vita sänkta männen förpassade till kommentarsfältens vrå och etablissemangets förakt.

Den vite sänkte mannen, ofta förväxlad med sin kränkte broder, är inte sällan arbetslös, bor utanför storstäderna och saknar högre utbildning. Till skillnad från den vite kränkte mannen är hans klagan sprungen ur en förståelig och verklighetsbaserad hopplöshet i ett samhälle där hans roll blivit marginaliserad.

Tillsammans bildar de en grupp vars frustration och besvikelse har uppmärksammats av Jimmie Åkesson och som han – i sann populistisk och uppoffrande anda – uppger sig representera. En man av vanlighetens folk. Beskyddare gentemot det stora stygga etablissemanget. Som David och Goliat, San Marinos landslag mot Tysklands. Ja, ni förstår.

Men som Erik Wijk på ett initierat sätt visat i ett porträtt av Åkesson på denna tidnings kultursidor (10/6) klingar SD-ledarens avsikter ofta falskt. Wijk beskriver en man som är ”mer bedårad än förfärad av maktens verkliga höjder och höjdare” och vars etablissemangshat främst handlar om att han själv inte fått vara en del av det.

Wijk visar effektfullt hur den populism som Åkesson bygger partiets exis­t­ens på inte i första hand handlar om väljarna och deras livssituation, utan om honom själv och partiet. Däremot är deras frustration en utmärkt språngbräda för en man som vill in i maktens korridorer.

För att denna ska ge fart är upplevelsen av att bli förtryckt av etablissemanget ett viktigt inslag att förmedla till väljarna. Offerrollen är därför ständigt närvarande, både när den är befogad men också då den är fullkomligt löjlig. Som i Expressen häromdagen då Åkesson avfärdade ledande ekonomers klander av partiets beräkningar som oseriösa påhopp. En kritik som det visade sig att han över huvud taget inte var insatt i. Sant eller ej – det ständiga jämrandet om andras vantolkningar och orättfärdiga påhopp är en viktig del i den populistiska berättelsen.

Erik Wijk påpekar också att Åkessons inträde i politiken är särskilt intressant för att förstå hans drivkrafter. Anledningen till att SD-ledaren över huvud taget blev politiker var att han ville visa distans till skolkamrater med vänstersympatier, och Sverige­demokraterna upptäckte han först när han såg med vilket förakt partiets väljare bemöttes. Hans drivkrafter handlade med andra ord inte om ideologi utan om att agera agitator – något som han i dag är mycket skicklig på.

Åkesson är också ett populistproffs, och hans retoriska och strategiska förmåga har tagit honom rakt in i finrummen. Han käkar middag med kungen, intervjuas i morgonsoffor och har i Almedalen hela svenska folkets uppmärksamhet en hel dag. Möjligheter andra bara kan drömma om. Dessutom är han en universitetsutbildad familjefar med fet årslön. En del av etablissemanget helt enkelt.

Allt detta har han uppnått tack vare ett taktiskt sinne. Han förstod kraften i att spela på utsatta människors frustration.

Men det är inte utan att det har börjat knaka i partifogarna. Redan efter bara några år i rampljuset hörs kritik inom partiet mot en toppstyrd ledning som inte drar sig för att – som Åkessons stabschef Linus Bylund gjorde i Aktuellt – kalla sina väljare bonnläppar och idioter på bästa sändningstid. Elitens förakt för det nedtryckta folket, eller hur var det?

Denna paradox – att å ena sidan vara en del av etablissemanget men å andra sidan påstå sig föra folkets talan gentemot det – kommer fortsätta att ställa till det för partiledningen. För i takt med att partitoppen mutar in sin plats i maktens korridorer ökar också risken att de vita sänkta männen genom­skådar karriäristen Åkesson.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.