Högt uppe i bergen utanför Jerusalem ligger ett benediktinkloster, inbäddat i lummig grönska och med en utsikt av nästan biblisk skönhet – en Edens lustgård i miniatyr.
Benediktinbröderna som vattnar palmträden anno 2009 är lyckligtvis mindre militanta än de korsfarare som på 1100-talet reste sin kyrka här. Mobiltelefonen har ersatt svärdet som livsnödvändig utrustning (och de har förstått att ta betalt för sin gudomliga likör). Men frågan är om inte själva byn, Abu Ghosh, skulle ha förvånat föregångarna allra mest.
– Vi är de enda kristna i hjärtat av en muslimsk by, som i sin tur ligger i hjärtat av ett judiskt land, berättar Olivier, munk med rötterna i Frankrike, och tillägger glatt:
– I morse väcktes jag redan klockan fyra av minareten. Men vi kontrar med körsång.
Invånarna i Sderot vid Gazaremsan har sedan den andra intifadan inleddes väckts av helt andra toner. När varningsmeddelandet vrålar ut över staden har Sderotborna 15 sekunder på sig att söka skydd undan de raketer som missvisande brukar benämnas som ”hemmagjorda”. Till skillnad från slangbellor och småstenar ger splittret från exempelvis en Qassam ohyggliga skador.
Anna Kutikov, ursprungligen från Iran, studerar medievetenskap vid stadens universitet och jobbar samtidigt för The Israel Project (TIP), en internationell, ickestatlig, men uttalat proisraelisk organisation. Kutikov ger ett närmast blasé intryck när jag översköljer henne med vardagsrelaterade frågor. Nej, hon drar sig inte för att tvätta håret ifall en raket skulle närma sig – hennes skyddsrum ligger precis utanför badrummet. Ja, hon har befunnit sig i ett hus som träffades av en raket. Men det är inte skräcken utan den skarpa lukten som fastnat i hennes minne. De döva då, som inte hör varningssignalen? Och hur hinner handikappade ta sig någonstans på 15 sekunder?
– Bra fråga. Det blinkar rött i tevens högra hörn: ”Varning till invånarna i Sderot och Ashkelon”, till exempel. Om man inte är hemma … Tja, du lär inte missa hur folk börjar springa.
Vi släpps in på det välfyllda raketlagret bakom Sderots polisstation och diskuterar de effekter som åratal av attacker trots allt haft på befolkningen. Kutikov erkänner att den härdade attityden är en del av det psykologiska försvaret (”när jag skippade de löpvänliga joggingskorna och bar högklackat en hel dag, kände jag mig som en hjältinna”). Men ovissheten och de tvära kasten mellan småtrist vardag och dödlig konfliktzon tär på nerverna. Tonåringar tvingas sova med plastlakan. Även de yngre barnen lider av svår posttraumatisk stress.
– Nej, inte posttraumatisk. Traumatisk. Det är inte över.
Jag drar fingret längs inskriptionen på en färsk raket – Hamas skriver numera på hebreiska, för att verkligen befästa budskapet – och hajar till över den plötsliga invändningen. Det är en god sådan. På plats är avståndet mellan Sderots lekplatser och terroristernas avfyrningsramper ofattbart kort, bara några kilometer. Och raketerna fortsätter att falla.
När jag blickar ut över de uttorkade gräskullar som skiljer Sderot från Gaza, känns morgonens besök i Abu Ghosh som en hägring – om än en hoppfull sådan.
– Under [dåvarande] presidenthustrun Laura Bushs besök i vår muslimska by, bjöd vi på trumspel av en katolsk munk från Kongo. En ganska oväntad kulturkombination, eller hur, berättade Olivier stolt.
– Och varje vecka välkomnar vi judiska och muslimska elever på gemensamma besök. Men jag har alltid sagt att Abu Ghosh är beviset för att fredlig samexistens är möjlig. Här såväl som på andra platser i Israel. Yes, we can!