Sex myter bidrar till eurons farliga läge

Publicerad 2012-07-29 00:05

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Eurokrisen kräver gemensamma lösningar och ett fördjupat samarbete. Men vägen framåt kantas av myter om krisens orsaker och vanföreställningar om grundläggande nationalekonomi.

Eurokrisen kräver gemensamma lösningar och ett fördjupat samarbete. Men vägen framåt kantas av myter om krisens orsaker och vanföreställningar om grundläggande nationalekonomi.

Eurokrisen beror på budgetslarv

Det finns inget tydligt samband mellan statsbudgetens utveckling före krisen och vilka euroländer som hamnat i allvarliga problem. Spanien, som är det största krislandet, hade i genomsnitt ett överskott på 0,5 procent av BNP 2001–2007, enligt OECD. Samtidigt hade Tyskland ett underskott på 2,7 procent.

När det gäller Grekland har vanskötta statsfinanser bidragit till det prekära läget. Men även ett land som Irland, som följt EU:s gemensamma regler, har tvingats söka nödlån från Internationella valutafonden.

Tyskland och Frankrike var för övrigt de första som bröt mot tillväxt- och stabilitetspakten i början av 2000-talet.

De växande offentliga skuldnivåerna sedan krisen bröt ut beror främst på lägre skatteintäkter till följd av den låga tillväxten.

Grekland fortsätter att spendera

Det är sant att Grekland trixade med sin statistik under de goda åren. Regeringen betedde sig djupt oansvarigt och dolde underskott. Men påståendet att Aten därefter inte genomfört stora besparingar är falskt. I själva verket har Grekland gjort väldiga uppoffringar, enligt OECD-statistik som Oxfordprofessorn Simon Wren-Lewis lyft fram.

Det underliggande primära budgetsaldot, som inte tar hänsyn till statsskuldsräntor, har gått från –10 procent av BNP 2009 till balans 2011. Och OECD räknar (förmodligen väl optimistiskt) med ett överskott på drygt 5 procent år 2013.

Den snabba omsvängningen från minus till plus är dramatisk och förklarar varför många greker demonstrerar. Att påstå att Grekland inte tar sitt sparbeting på allvar är absurt, för att citera Wren-Lewis.

Sant är dock att besparingarna ätits upp av stigande ränteutgifter; pengar som skickats till långivare i norra Europa.

Låg arbetsmoral ligger bakom

Finansiella kriser har de senaste 20 åren slagit hårt mot exempelvis Sverige, Japan, Spanien, Grekland, Thailand, USA och Storbritannien. Denna skara länder skiljer sig mycket åt, och det finns ingen gemensam nämnare på arbetsmarknaden som förklarar varför just dessa stater hamnat i problem.

Orsaken är enkel: finansiella kriser har inget med arbetsmoral att göra. De utmärks av maniska faser med stigande tillgångspriser och efterföljande panik med fallande priser. Banksystemet skakar och ekonomin backar, oavsett hur mycket människor arbetat före krisen.

Hur är det då med arbetsmoralen i de krisdrabbade euroländerna? Tittar man på antalet arbetade timmar per anställd ligger pikant nog Grekland, Portugal, Cypern och Irland i topp. I botten finns Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Belgien. Problemet i Sydeuropa är ofta låg förvärvsfrekvens, särskilt bland kvinnor.

Detta är viktiga frågor, men de har inget med den akuta krisen att göra.

Skuldkriser kan inte lösas med nya skulder

Intuitivt verkar detta påstående rimligt. Varför låna mer när problemen skapats av överskuldsättning?

För en enskild individ kan resonemanget stämma. Felet som många gör är att överföra privatekonomiska slutsatser till ett helt lands ekonomi.

Grunden för finanskrisen i de flesta länder var den privata sektorns överbelåning. När bubblan sprack påbörjades en väldig skuldsanering. Hushåll och företag amorterade i stor skala och började spara. Efterfrågan i ekonomin minskade och skatteinbetalningarna sjönk.

Detta sparande skapade automatiskt underskott i statens finanser, utan att politikerna fattade några aktiva beslut. Om man i det läget sätter i gång offentliga åtstramningar för att åstadkomma budgetbalans blir resultatet att ekonomin trycks ned ytterligare.

Alla kan inte spara på en och samma gång utan att inkomsterna faller. Detta har inträffat i flera krisländer, med förödande sociala konsekvenser.

I värsta fall uppstår skulddeflation, ett farligt fenomen som ekonomen Irving Fischer observerade på 1930-talet.

I en finanskris bör staten därför acceptera budgetunderskott under en övergångsperiod medan företag och hushåll rensar sina balansräkningar. Så agerade Sverige i början av 1990-talet. Storstädningen av de offentliga finanserna inleddes först när ekonomin hade återhämtat sig.

En intervention från ECB skapar inflation

Många i Tyskland fruktar att ett resolut ingripande från Europeiska centralbanken lägger grunden för hög inflation. Weimarrepublikens hyperinflation på 1920-talet används som ett avskräckande exempel.

Men en mer relevant historisk analogi är vad som hände i Tyskland i början av 1930-talet. Under förbundskansler Brüning beslutade sig Tyskland för att driva igenom kraftiga pris- och lönesänkningar, samtidigt som världsekonomin försvagades i spåren av börskraschen 1929. Resultatet blev deflation, BNP-ras och ett växande politiskt stöd för nazisterna.

I dag är inflationshotet i västvärlden mycket begränsat. Ekonomierna befinner sig långt under sin normala produktionsnivå. Den privata sektorn samlar på sig pengar och köper lågavkastande statsobligationer i stället för att spendera; Keynes kallade detta på sin tid för en likviditetsfälla.

Knappast förvånande rapporteras om sjunkande inflationstakt från Storbritannien, trots att Bank of England genomfört stora stimulanser. Och i flera krisande euroländer, som måste förlita sig på ECB:s räntepolitik, är risken för deflation (fallande priser) överhängande.

Norra Europa har gjort tillräckligt för södra

De senaste åren har det gång på gång talats om nya stödpaket till krisländerna. En stående fras är att Tyskland med flera ”räddar södra Europa”. Men i huvudsak har det handlat om att rädda långivarna i Tyskland och Frankrike, det vill säga banker som under de goda åren matade de sydliga eurogrannarna med billiga krediter.

Dessa ”stödpaket”, som i praktiken alltså gått i retur till västeuropeiska banker, har kombinerats med krav på strukturreformer och hårda åtstramningar i krisländerna.

Strukturreformer är nödvändiga och kommer på sikt att stärka konkurrenskraften. Men stora nedskärningar och skattehöjningar är tragiskt kontraproduktiva, eftersom de genomförs mitt under själva depressionen. De har redan misslyckats ekonomiskt och göder nu extrema politiska krafter.

Tipsa via e-post

0 . Per sida:

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Mer från förstasidan

”Är avskräckande.” Regeringen vill utrusta den nya generationen Gripenplan med kryssningsrobotar. 11  6 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

Karin-Enstrom-144
Foto:TT

Hade glömt sin engelska. Arbetade som tennistränare i Uddevalla. 30  0 tweets  30 rekommendationer  0 rekommendationer

Madeleine-Mccann-144
Foto:AP

Försvunna Medeleine McCann. 18 fall där en man tagit sig in i semesterhem i trakten där den brittiska familjen bodde i Portugal. 24  4 tweets  20 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Spara 498 kr!

Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!

Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: