"Just nu känner jag att jag kan ge dem mitt stöd, tills motsatsen är bevisad.”

Så uttrycker sig ordföranden i Jokkmokks sameförening till Sveriges Radio. Och det är generellt en mycket rimlig synpunkt, vilken som bekant ligger till grund för hela rättssamhället.

Men i sitt konkreta sammanhang framstår ordvalet som märkligt. Det handlar om det uppmärksammade rättsfallet där två män dömts för våldtäkt som begåtts under Jokkmokks marknad. Dömts, alltså. Både i tings- och hovrätt. Deras resningsansökan är avslagen och kammarrätten har slagit fast att de invändningar som gjorts mot vissa detaljer i rättegången är grundlösa.

Jag vet inte hur mycket tydligare en skuld kan bevisas. Kanske anser ordföranden att alla brottslingar är oskyldiga tills de fångats på film och filmens äkthet bevisats av FN:s säkerhetsråd.

Men uttalandet är typiskt för efterspelet till våldtäkten i Jokkmokk. En Facebookgrupp bildades till stöd för de skyldiga, politiker och poliser har gått med i gruppen och dessutom offentligt uttalat att de våldtagna kvinnorna ljuger.

Det är inte fel att rättsfall följs upp även efter att domen vunnit laga kraft. Sverige har många exempel på rättsröta och det finns säkert sexdömda som inte gjort allt de fällts för. Det står envar fritt att föra en kamp för upprättelse av oskyldigt dömda.

Men ju mer man läser om Jokkmokksfallet, desto tydligare tycks det som att en omvänd lynchmobb tagit form. Argumenten om lögner, felaktiga rättegångar och rasism mot samer tycks helt enkelt inte hålla.

Snarare tar bilden av en hederskultur form där lojaliteten med en av de egna, våldtäktsmannen, väger tyngre än rättvisan.

Och generellt kan sägas att en kamp för upprättelse, framför allt vad gäller sexbrott, kan föras på många bättre sätt än med gällt tonfall och hätska insinuationer på nätet. Effekten blir att offret först utsätts för övergrepp i avskildhet, sedan misstänkliggörs och skuldbeläggs i full offentlighet.

Jokkmokksfallet är långt ifrån första gången som detta sker. Men någon gång måste vara den sista.