När man tänker sig Sveriges och andra länders biståndsinsatser i fattiga och krisdrabbade områden frammanas lätt bilden av konkret verksamhet på marken. Sjukhusbyggen och borrande av brunnar. Mattransporter och vägreparationer. Utbildning av lärare, sjukvårdspersonal och kanske poliser. Kursverksamhet för kvinnor, journalister och domstolspersonal. Etc, etc.
Sådan verksamhet bedrivs förvisso också i det över ett kvartssekel krigshärjade Afghanistan. Men dessvärre tränger alltmer en annan bild på vad gäller det internationella biståndet dit: av ändlösa kommittér och diskussionsklubbar, av mångnationella beslutsorgan som inte fattar beslut, av långbänkar och korridorpolitik i Kabul och europeiska huvudstäder - samtidigt som egentligen rätt lite händer på den afghanska marken. Alltså mycket snack men föga verkstad.
Detta framgick med stor tydlighet under den tvådagarskonferens som just avhållits i Berlin om hur stora och små givarländer skött sin uppgift det senaste året.
För precis ett år sedan beslöt 64 länder och 11 internationella organisationer att satsa 10,5 miljarder dollar under en femårsperiod för att en gång för alla lyfta Afghanistan ur det elände som Sovjetockupation, inbördeskrig, talibanstyre och den amerikanska invasionen efter 11 september har åsamkat det urfattiga bergslandet.
På tre plan skulle insatserna enligt denna "Afghanistanpakt" (Afghanistan Compact) koncentreras: 1) säkerhet i vid mening, 2) civilt styre och rättsväsen, samt 3) ekonomisk och social utveckling. På alla tre områdena utfärdades en rad delmål och kontrollstationer så att givarländerna och deras biståndsorganisationer samt de afghanska myndigheterna efter hand skulle kunna pricka av vad som åstadkommits och justera kursen därefter.
Men i Berlin tvingades de 23 närvarande nationerna konstatera att ytterst lite vad gäller konkret nationsbyggnad (nation building) skett under "Afghanistanpaktens" första tolv månader. Det bekräftades av en rapport från den oberoende människorättsorganisationen Human Rights Watch som utkom på Berlinkonferensens sista dag. Och en samtidig studie från tankesmedjan International Crisis Group konstaterar att första året i stort sett helt har upptagits av att skapa "strukturer och processer" - med andra ord ännu mer av långbänkar och korridorpolitik.
Nu ska det genast sägas att knappast någon hade räknat med att de för fem år sedan utdrivna (trodde man!) talibanerna skulle komma tillbaka i så stor och våldsam skala som skett. Bara under 2006 dödades över 4.000 afghaner av krigshandlingar, mer än fyra gånger så många som året innan. Samtidigt mer än sexdubblades antalet självmordsattentat mot utländska och afghanska soldater, en form av krigföring som tidigare var okänd i Afghanistan men som uppenbarligen inspirerats av motståndskampen i Irak.
Och med bristande eller obefintlig säkerhet på marken är det förstås svårt eller ogörligt att åstadkomma fredligt nationsbyggande på samma mark. Det innebär att för att nå framgång vad gäller "Afghanistanpaktens" punkt två och tre måste världssamfundet göra betydligt mer på punkt ett: säkerhet i vid mening.
Visserligen har den Natoledda stabiliseringsstyrkan Isaf 34.000 soldater på plats (därtill har USA ytterligare 12.000 man i jakt på al-Qaida och talibaner). Det kan synas imponerande. Men det är i realiteten skratt- eller snarare tårretande lite om man jämför med exempelvis Bosnien, Kosovo och Östtimor, där utländska fredsbevarande styrkor har varit mångfaldigt större om man ser till yta och antal invånare.
Frågan är om lilla Sverige gör så gott det kan. Vi har i dag 240 soldater som tjänstgör i Isafs fredsbevarande operationer i norra Afghanistan. Det ska kanske bli lite mer: försvarsdepartementet har för 2007 budgeterat för 330 soldater, som beräknas kosta 697 miljoner kronor.
Om Sverige och övriga omvärlden ska kunna göra ett konkret civilt biståndsarbete i Afghanistan måste man nog också ställa upp med fler män i uniform. Och det vore inte tankemässigt orimligt om biståndsorganet Sida tog på sig en del av kostnaden för dessa.