Signerat – Hanne Kjöller.
Det blev Göran Hägglund som vann partiledarstriden inom Kristdemokraterna. Han besegrade utmanaren Mats Odell med 198 röster mot 88. Inte så jämnt som vissa fruktat, men frågan är hur långt det räcker.
Göran Hägglund är stukad. Att det hade kunnat vara ännu värre är en klen tröst för ett parti som är fullt upptaget med att klamra sig fast i riksdagen och som desperat jagar både väljare och politik.
Partiledarstriden har av vissa beskrivits i termer av partidemokrati, transparens och öppenhet. Framför allt är det Odells anhängare som använt dessa begrepp, medan andra, däribland den segrande Hägglund, inte hymlar med att striden skadat partiet. I sitt segertal talade Hägglund om att han vill leda hela partiet och om att gemensamt möta framtiden. Vad det betyder återstår att se.
Mats Odell har i en radiointervju i fredags (”P1 Morgon”), i en debattartikel (SvD i går) och i sitt eget anförande på rikstinget, försökt sig på konststycket att både utmana och säkra sin framtida position.
I sitt tal på rikstinget började han med att slå fast att det behövs ett nytt politiskt ledarskap och varför han bör axla den rollen. Därefter talade han om att Kristdemokraterna måste sluta betona skillnader, utan i stället se helheten, arbeta framåt tillsammans och försonas. Således: först en kniv i ryggen – sedan en kram.
Det rimliga hade varit om Mats Odell insett att det som gäller här är vinna eller försvinna. Även om Hägglund sträckte ut en försoningens hand i sitt tacktal är det svårt att tänka sig att huvudpersonen bakom myteriet skulle anförtros att i någon mån representera partiet. Rollen som gruppledare i riksdagen torde vara utesluten för en upprorsmakare. Men den avgörs inte här och nu, utan blir en senare fråga för riksdagsgruppen.
Till uppgiften som andre vice ordförande vill valberedningen byta ut Mats Odell mot David Lega. I skrivande stund återstår valen av partiets två vice ordföranden. Uppsalapolitikern och Odellanhängaren Ebba Busch har just förts fram som en kandidat till posten som första vice ordförande mot valberedningens förslag Maria Larsson. Kanske ett symtom på att falangstriden inte är över i och med partiledarvalet.
Sista striden är inte här. Eller så är det just det den är. Denna ledarskapsstrid, kombinerat med allt annat som just nu går snett för partiet: anonymt bloggskrivande från staben, usla opiniossiffror och oförmågan att hitta en vettig politisk plattform, kan kanske bli partiets sista strid. Kanske var riksdagsvalet 2010 det sista där Kristdemokraterna lyckades ta sig över spärren.
Ett annat problem för partiet, vid sidan av alla andra, är de orimliga förväntningarna.
Mikael Oscarsson från Uppsala hävdade från talarstolen i Västerås att KD borde kunna knipa mer än 10 procent av väljarstödet. Samma sak har tidigare i veckan hävdats av bland annat riksdagsledamoten Tuve Skånberg.
Detta är en analys utan verklighetsförankring. De siffror vissa kristdemokrater drömmer om ligger i det härad som Alf Svensson efter två decenniers slit lyckades driva upp med hjälp av sin personlighet snarare än partiets politik. Alf Svensson var och är ett politiskt unikum. Tricket lär inte kunna upprepas oavsett vad partiledaren heter. Särskilt inte så länge man inte har någon idé om vad man vill med politiken. Och det problemet återstår för Kristdemokraterna att lösa.