Arbetsmiljö: Stora skillnader mellan yrkesgruppers ohälsotal.
Nu finns en kartläggning som visar sjukskrivning yrkesvis. Präster ligger illa till. Psykologer likaså.
Den som vill vara frisk bör först och främst se till att födas till man. För att ytterligare optimera förutsättningarna är det en finfin idé att välja en militär karriär (observera att detta inte gäller kvinnor, som har tre gånger högre sjuktal i mätningen än sina manliga kamouflageklädda kolleger). Det man absolut bör undvika är prästyrket. Särskilt om man är kvinna.
Det här visar en rapport från Försäkringskassan där man undersökt antal nya sjukskrivningar, diagnoser och yrkeskategorier. Mer än var tionde kvinnlig präst har under mätåret 2009 påbörjat en sjukskrivning som överstiger 14 dagar. Det som inte räknas med är hur många som redan är sjukskrivna. Inte heller hur länge sjukskrivningen varar och hur många som kommer tillbaka i arbete under året.
Mönstret är ungefär vad man hade kunnat vänta sig. Individer med fysiskt tunga arbeten är ofta sjukskrivna för ryggen medan själsligt betungande arbeten oftare renderar en psykisk diagnos. Personer med hög utbildning tenderar att vara mindre sjukskrivna än anställda med låg. Fast skillnaderna mellan olika yrkesgrupper är ibland astronomiska. Män som arbetar i yrken utan krav på yrkesutbildning (städare, godshanterare, köks- och restaurangbiträden) har fyra gånger fler påbörjade sjukperioder än män inom det militära.
Den frågeställning som rapporten rör sig runt är vad som är hönan och ägget. I vilken mån är det faktorer i arbetsmiljön som bryter ned människor? I vilken mån är det människor som är jämförelsevis stukade från början som söker sig till vissa jobb med höga sjuktal? I vilken mån blir man frisk av att utbilda sig – och i vilken mån är den som väljer att utbilda sig friskare från början än den som ratar högskolan?
Något definitivt svar ges förstås inte. Men i rapporten konstateras att arbetaryrken i jämförelse med tjänstemannayrken ofta innebär tunga lyft, monotona arbetsmoment och ansträngande arbetsställningar. Och att lågutbildade i högre grad än högutbildade är överviktiga, fysiskt inaktiva och rökare. Att dessa ohälsosamhetsfaktorer avspeglas i sjukstatistiken är inte konstigt.
Inte heller är det konstigt att präster, psykologer, behandlingsassistenter och säkerhetspersonal tillhör de yrkesgrupper där de psykiska diagnoserna dominerar. Det är påfrestande att möta människor i nöd eller att, som säkerhetsvakterna, arbeta i en hotfull miljö.
Det som däremot inte nämns i rapporten är sjukpenningens storlek i förhållande till lönen. Präster och psykologer har båda en lång utbildning bakom sig och sticker därför ut i det material som annars indikerar att högre utbildning ger lägre sjuktal. Samtidigt har de två yrkesgrupperna mycket gemensamt med kategorin vård- och omsorgspersonal som också uppvisar höga tal. Lönen är låg och de tänkbara arbetsgivarna få. Vad ska den präst göra som tycker att Svenska kyrkan är en dålig arbetsgivare? Konvertera?
Psykologer kan förvisso arbeta med mycket, som välavlönade organisationskonsulter eller headhunters, men det är knappast där lejonparten av de många som sjukskrivits under diagnosen ”anpassningsstörningar och reaktion på svår stress” hittas. Jag gissar att åtskilliga har en arbetsgivare som heter landsting eller kommun.
Låg lön är inget kul. Förutom lite pengar i plånboken är det ofta förknippat med låg status, utbytbarhet och brist på flexibilitet – medan hög lön ofta är förknippat med motsatsen. Det enda ”positiva” – missförstå mig rätt här – med skrala inkomster är att avbräcket vid sjukdom inte blir så stort som för den som tjänar mycket. Det kan möjligen vara en delförklaring till siffrorna. Samt förstås att en kontorsanställd har lättare att arbeta med en bruten fotled än en undersköterska.
Jag har arbetat inom fyra av de tio yrkesklassificeringar som Försäkringskassan använder i sin rapport. Och det jag bär med mig från dem med lägst status (och lön och inflytande) är hur man aldrig blev sedd. Hur man var ett namn på en schemarad och därför lika lätt att byta ut mot ett annat. Lönerna blev så småningom individuella – men någon avgörande skillnad mellan avdelningens inspiratör respektive slashas blev det liksom aldrig.
En för alla – alla för en, liksom. Eller snarare – ingen för någon.