Under ett helgpass på SÖS-akuten för snart 20 år sedan tog vi emot ett akutlarm. Det var en tonårspojke som fallit från något, jag minns inte längre vad, och brutit det mesta i kroppen som finns att bryta.
Vi gjorde som vi brukar. På någon halv minut hade vi samlat ihop narkospersonal, kirurg och ortoped, öppnat dörrarna i akutrummet mot ambulansinfarten och vi sköterskor packat upp nålar, kopplat dropp och förberett för identifiering och blodgruppering. Ett team på ett tiotal medarbetare stod i givakt när ambulansen rullade in i hallen någon minut senare.
Sedan går allt snabbt. Alla vet sin plats och alla vet vad var och en förväntas göra. Alla jobbar, allt är förberett, allt klaffar, inte en sekund går förlorad. Inte hos oss, men heller inte på blodcentralen, röntgen och operation – på alla avdelningar förstår man allvaret och förbereder sig simultant. Det tar inte lång tid innan den skadade tonårspojken ligger på operationsbordet och överläkaren som varit jour hemma är på väg.
Jag sätter mig och försöker få tag i anhöriga. Då kommer en kvinna från väntrummet, som söker för att hon trampat på en sjöborre i Grekland för någon månad sedan, och frågar hur lång tid det tar innan hon får träffa doktorn. Jag bestämmer mig för att säga till henne och alla andra i väntrummet precis som det är. Att vi just fått in en tonårspojke som ser ut som ett plockepinn invärtes och att läkarna opererar honom. En annan av de väntande frågar: Och hur lång tid tar det då? Tja, svarar jag, det beror på. Dör han på operationsbordet kan det gå snabbt. Överlever han rör det sig om åtskilliga timmar.
En efter en av de som aldrig borde sökt vård på en akutmottagning kom nästan lite skamset och bad att få tillbaka pengar och patientbricka och sa att det nog var bättre att de vände sig till vårdcentralen på måndag.
Kanske, tänker jag, är det just detta som behövs i vårddebatten. Perspektiven. Insikten om vilka sjukvården finns till för och vad en akutmottagning är. Att larmtelefonen tjuter flera gånger per arbetspass, att det dör människor dagligen och att andra räddas just för att rutinerna sitter i ryggmärgen. Att man inte både kan arbeta efter principen om sjukast först och ett ”rättvist” väntetidssystem.
Kristdemokraterna vill locka väljare med en akutgaranti. Ingen, menar partiet, ska behöva vänta mer än fyra timmar på en akutmottagning för att få träffa en läkare. Men om man kan vänta fyra timmar på en akutmottagning, och det inte beror på något slags felbedömning, så är man sannolikt på fel ställe från början. Medicinskt är en akutgaranti ett ungefär lika angeläget vallöfte som en intensivvårdsgaranti för förkylda.
Service är ingen oviktig faktor. Men den måste sättas i relation till huvuduppgiften. Och för mig är den glasklar: Den högspecialiserade vården ska stå på tå för allvarligt sjuka, resten har ingenting på sjukhusen att göra.
Om man vidgar uppdraget och adderar rättigheter för människor som inte behöver specialistklinikens alla resurser betyder det att allvarligt sjuka får mindre och att skattebetalarna får betala för en onödigt dyr vård. Enligt Stockholms läns landsting är grundersättning för ett läkarbesök inom primärvården 500 kronor, medan snittkostnaden på akuten uppgår till 1 900 kronor. Det är en mellanskillnad på 1 400 kronor som hade kunnat användas till något bättre än att under stigande vrede nöta galonklädda stolar i ett väntrum.
Åtskilliga seminarier under Almedalsveckan handlade om det som politikerna inte vill prata om: Att medborgarnas ökade efterfrågan på sjukvård och äldreomsorg, kombinerat med en växande andel personer över 85 år, inte kommer att kunna tillgodoses inom nuvarande välfärdssystem. Politikerna talar om garantier, om vilka grupper som ska få bättre vård och om hur äldre par ska kunna bo tillsammans inom äldrevården – även om det bara är den ena som behöver hjälp. Det de borde prata om är hur vi ska få råd med vården i framtiden. Beräkningar, redovisade i den tvärpolitiska Borgkommissionens rapport ”Vi har råd med framtiden”, indikerar att kommunalskatten skulle behöva höjas från dagens 30 kronor till dryga 50 kronor år 2040.
Så i stället för att lova nytt, runt och dyrt borde politikerna prata om vad som ska plockas bort ur det offentliga åtagandet.
För vi kommer dit. Hur generösa garantier politikerna än utfäster.
hanne.kjoller@dn.se