Signerat - Hanne Kjöller.
Det finns en sak som verkligen rör till debatten om de nya sjukskrivningsreglerna. Det är påståendet att sjuka ska ”tvingas” söka arbete mot hela arbetsmarknaden. Detta hävdade oppositionen gång på gång i riksdagsdebatten i går.
Påståendet är fel. Den person som bara kan arbeta halvtid – men som inte är livshotande sjuk – kan både före och efter ett och ett halvt års sjukskrivning förtidspensioneras på andra halvan.
Vad hela denna konflikt egentligen handlar om är bedömningen av arbetsförmågan. Tvisterna uppstår när Försäkringskassan tycker att den sjukskrivne borde kunna arbeta eller arbeta mer, om inte i detta jobb så i något annat, och när den sjukskrivne inte anser sig kunna.
I går ändrades reglerna så att den som har en allvarlig sjukdom inte ska behöva byta arbete även om hon skulle klara av heltid inom ett annat yrke. Därmed är det svårt att se vad oppositionen är upprörd över.
Det handlar väl om att smida medan järnet är varmt. Men det skorrar illa när partier som under sin tid vid makten förtidspensionerade människor efter så lite som ett års sjukskrivning nu upprörs över att människor, som bedöms arbetsförmögna, efter två och ett halvt år hänvisas till Arbetsförmedlingen.
Oppositionen återkommer till att sjukskrivning ger mer pengar än aktivitetsersättningen, alltså att människor som i grunden är arbetslösa ska bli kvar i sjukskrivning för att ersättningen där är högre. Det är orimligt.
Jag vet inte om Veronica Palm (S) upplever att det som tidigare var ett trumfkort håller på att gå henne ur händerna. Om det var desperation som fick Palm att använda sådana omdömen om andra politiker att talmannen fick ingripa. Trovärdig gör det henne i alla fall inte. Epitetet blir snarare dramaqueen.