Signerat – Peter Wolodarski.
Tusentals sjukskrivna får jobb inom kultursektorn – så lät tisdagens huvudnyhet i DN. I budgeten satsar regeringen 800 miljoner kronor på att personer med nedsatt arbetsförmåga ska arbeta med det svenska kulturarvet, bland annat i form av arkivsysslor.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kallade initiativet för den ”största kultursatsningen på många år”. Därmed sade hon – förmodligen oavsiktligt – mer om regeringens påvra kulturpolitik än om det konkreta förslaget.
Tidigare borgerliga regeringar har haft stora ambitioner för bibliotek, läsande och stöd till konstens arter. Alliansregeringen har dessvärre gjort sig känd för att i första hand anlägga ett produktions- och lönsamhetsperspektiv på kultur. Plus och minus ska gå ihop, privat finansiering hellre än offentliga bidrag. Kungliga Biblioteket ser sig nödgade att gå ut och efterlysa ”rika sponsorer”.
Detta tänkande går även igen i skolpolitiken. I Jan Björklunds nya gymnasieskola har humaniora och estetiska ämnen på ett olyckligt sätt nedvärderats, vilket bygger på den endimensionella idén att naturvetenskapliga studenter inte har glädje av musik och bildkonst.
Och samma snäva idéer syns i Lena Adelsohn-Liljeroths senaste utspel. Att ge lönebidrag åt sjukskrivna är inte en kulturpolitisk storsatsning utan traditionell svensk arbetsmarknadspolitik. Med Anders Borgs ord skulle man kunna säga att ”arbetslinjen” stärks.
Om det också blir ett lyft för kulturen återstår att se.
Under efterkrigstiden var det framför allt invandrare som fick liknande jobb. En av de mest kända arkivarbetarna var litteraturpristagaren Nelly Sachs, som under sin tid i statlig tjänst introducerade och översatte modern svensk poesi till tyska.
Nu är det meningen att ett antal tusen som förlorat sin sjukpenning ska skickas till museer och andra kulturinstitutioner med lönebidrag.
I Anders Borgs Sverige ska alla bidra till produktionen.