Per Lytsy är stressläkare i Uppsala och författare till boken ”Någonting är sjukt” (Optimal Förlag). Riktigt vad det är som är sjukt vill Per Lytsy inte säga. Redan i förordet slår han fast att han ämnar formulera några nya frågeställningar, men läsaren får leta efter de enkla svaren någon annanstans.

Fegis, tänker jag först. Men sedan inser jag att man genom att formulera frågor och beskriva verkligheten säger mer än man tror.

Per Lytsy berättar om tio patienter han mött. Låt mig kort redogöra för sex av dem.

Susanne är ensamstående fyrabarnsmamma, långtidssjukskriven och har svårt att få ekonomin att gå ihop. Sin värk och sitt lidande förklarar hon med fibromyalgi. Per Lytsy skriver att han inte ser hennes problem som medicinskt orsakade men att Susanne inte får någon diagnos med psykisk valör eftersom hon bestämt hävdar att hon mår psykiskt bra.

Katrins karriär tycktes lysande när hon 30 år gammal rekryterades till ledningsgruppen för ett expansivt företag. Väl där upptäckte hon stora ekonomiska oegentligheter och hon slet med sitt samvete. Polisanmäla eller inte polisanmäla? Hon gjorde det förstnämnda och situationen på arbetsplatsen blev förstås ohållbar. Hon blev sjukskriven. Tio år senare är hon det fortfarande.

Elisabeth hann bara arbeta några månader som socionom innan hon höll på att bryta ihop under bördan. Hon fick andra arbetsuppgifter men tyckte att de konflikter och ifrågasättanden hon upplevt från första tiden intensifierades. Hon blev sjukskriven av sin husläkare ett par perioder, men till sist sa läkaren nej. Elisabeth hittade då en annan läkare. När Per Lytsy träffar henne har hon varit sjukskriven för utmattningssyndrom och ångest i flera år.

Annika är 46 år och har med några få års undantag alltid varit sjukskriven. Med sig från barndomen bär hon ett tungt bagage av sexuellt utnyttjande. De män hon träffat därefter har också utnyttjat henne: känslomässigt, ekonomiskt och sexuellt. I Annikas identitet, skriver Per Lytsy, ligger att bli kränkt. Varken medicinsk behandling, år av terapi, arbetslivsutbildningar eller andra insatser har hjälpt.

 Jasmine, 36 år, har problem på arbetsplatsen. Problemet tycks bestå i att hon slåss. Hennes chef menar att Jasmines beteende skapar en arbetsmiljö som ”präglas av rädsla för våld”. Men Jasmine tycker inte att det är mer fel att slåss än att säga något elakt. Hon har slagit en tidigare sambo, blivit uppsagd efter att ha hotat en tidigare chef, gått om ett år i skolan efter att ha slagit elever och lärare. Per Lytsy föreslår terapi för att hon ska lära sig hantera sin vrede, men det är inte Jasmine intresserad av eftersom hon inte tycker att hennes sätt att reagera är fel.

Britt-Marie, 46, är förskollärare som lever under goda sociala omständigheter. En söndag sitter hon och förbereder en väggalmanacka för sin barngrupp. Plötsligt börjar hon gråta. Uppdämd utmattning tror hon själv. Tre år senare än hon fortfarande orkeslös, ständigt trött och sjukskriven.

I dessa tider när så mycket handlar om Försäkringskassans nya regler och hur de ”drabbar” människor kan det vara bra att tänka på hur långa, och i vissa fall från början tvivelaktiga, sjukskrivningar ”drabbat” människor. Den högutbildade Katrin som hade en gyllene arbetsmarknad för sina fötter borde naturligtvis ha bytt jobb i stället för att ha blivit sjukskriven. Med Försäkringskassans nya regler hade sjukskrivningen aldrig kunnat rulla på i tio år. Oddsen för henne att nu komma tillbaka är urdåliga. Hon är välutbildad och mitt i livet. Och ändå längre från arbete än förtidspension.

Jag tycker Per Lytsys exempelflora illustrerar hur mycket av sjukfrånvaro-
boomen inte handlade om sjukdom, utan om konflikter på arbetsplatsen och i vissa fall personlig sårbarhet eller svaghet, som till exempel tidigare övergrepp eller en fallenhet för att slåss. Man kan diskutera vilka lösningarna är. Men att sjukskrivning inte är en av dem torde vara tämligen lätt att enas om.