Signerat – Hanne Kjöller.
Sveriges sjukfrånvaro faller och börjar nu närma sig EU-snittet. Det hävdade Ekot på torsdagen. Men är det sant? Det beror på vad man menar med sjukfrånvaro. Och med EU.
Jämförelsen, som är framtagen av Inspektionen för socialförsäkringar, är gjord med sju andra EU-länder med liknande system, däribland Norge och Nederländerna som tillsammans med Sverige länge fördelat pallplatserna i denna gren mellan sig. Hur ett verkligt EU-snitt skulle se ut får vi däremot inte veta någonting om.
Den andra frågan man måste ställa sig är hur intressanta sjukpenningtalen är i ett land där den stora frånvaroorsaken är förtidspensioner. Det går att presentera en rent bländande statistik över sjukfrånvaron om man bara förtidspensionerar bort tillräckligt många, tillräckligt snabbt.
Nu är det inte detta som hänt. Sjukfrånvaron har sjunkit. Och det har faktiskt antalet förtidspensioner också. Siffrorna ska inte förringas. Men att särredovisa sjukfrånvaron med siffror som visar en halvering leder fel.
Ohälsotalet, antalet ersatta dagar oavsett sjukfrånvarokategori, är ett bättre mått. Och då är det ingen halvering vi ser, men väl en kraftig minskning. Från 41,3 dagar för fem år sedan till förra årets 32,8. Men en dryg månads sjukfrånvaro, plus veckorna med sjuklön, per person och år i världens friskaste land är i mitt tycke fortfarande för mycket.
En annan sak man måste fråga sig i jämförelsen mellan de åtta är varför länderna Storbritannien, Tyskland, Danmark, Finland och Frankrike ligger stabilt med mindre än en procentenhets variation över tid. Och varför de tre andra länderna, Sverige, Norge och Nederländerna, varierar upp till tre gånger så mycket. Hur kan det vara hälften så många sjukskrivna ett år som ett annat?
Om detta må Inspektionen för socialförsäkringar gärna berätta.