Kanske är regeringen dömd att förlora frågan om sjukförsäkringen. När jag lyssnar till Ekots lördagsintervju – ett av public service-sfärens mest seriösa program – med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tror jag mig förstå att det måhända handlar mer om journalistkåren och språkets makt över tanken än om reglerna i sig.
I intervjun, precis som nästan överallt i medierna, definieras de utförsäkrade konsekvent som ”de sjuka”. Men det finns ingen seriös forskare som sätter likhetstecken mellan sjukfrånvaro och sjukdom.
Frisk eller sjuk är sällan ett svartvitt begrepp. Det är inte arbetsförmåga heller. Men i debatten blir det just så. Människor som framträder presenteras eller presenterar sig själva ofta som ”sjuka”, ”utförsäkrade”, ”drabbade” eller ”offer”. Identiteten som revisor, bankkassörska eller undersköterska har ersatts av något annat.
Röster från två ”drabbade” lyfts in i lördagsintervjun. I inget av fallen sägs någonting om arbetsförmåga, sjukdom, smärta eller lidande. Den ena berättelsen handlar om en kvinna som inte har råd med remouladsås till fiskpinnarna. Det andra om en kvinna som varit utan inkomst sedan december förra året.
Att kvinnorna har det svårt är uppenbart, precis som personer som exempelvis fått slut på a-kassedagar. Men vad det specifikt har att göra med sjukförsäkringen är svårt att se. Om man utifrån dessa isolerade fakta drar slutsatsen att det är fel på sjukförsäkringen är det ju egentligen en medborgarlön man eftersträvar. Eller en sjukförsäkring där individen själv definierar sin arbetsförmåga.
”Sluta straffa våra patienter”, skrev 108 läkare i en debattartikel som gick till storms mot de nya sjukreglerna (SvD 30/3). Vad vi inte fick veta är hur många som INTE skrev under. En av dem skrev till mig och han lät berätta att han ingalunda var ensam.
Annars får man lätt intrycket att läkarkåren i stort är emot de nya reglerna. Samma röster hörs hela tiden. Det finns ett nätverk som heter Läkare med gränser. Där engagerar sig läkare mot medikalisering, tycka-synd-om och offermentalitet. Varför tycks det så sällan finnas någon plats för dessa läkare i debatten?