Signerat – Hanne Kjöller.
Fråga: Vad är det för skillnad på Gud och en läkare? Svar: Gud vet att han inte är läkare.
Så inleder psykiatrikern och kbt-terapeuten Åsa Kadowaki ett kapitel om läkarkåren i boken ”Svensk sjukvård till vanvett”. Det är en uppgörelse med den egna kåren, men också en berättelse om ett samhälle som blivit för bekvämt för sitt eget bästa.
”Det första jag behöver begripa som läkare är, att jag inte kan rädda liv.” Alla ska vi dö, frågan är i stället hur vi lever våra liv fram till dess. Åsa Kadowaki efterlyser ett rimligare förhållningssätt till liv, död och lidande från både läkarna, medborgarna och politikerna. Vi måste lära oss att livet ibland är svårt och lära oss att stå ut med de känslor som hör livet till som sorg, förlust och smärta. Vi kan inte känna lycka om vi inte står ut med att känna olycka. Människor, skriver Kadowaki, kommer aldrig att bli trygga om de aldrig klarar av att vara rädda.
Förväntningssamhället föder besvikelse. Och det förstärks ofta i mötet med vården. Även om det är det egna livet, och de livsval man gjort, som skapat problemen så finns en föreställning om att det är läkarkåren som ska lösa problemen. Människor kommer till vårdcentralen och klagar över omåttlig trötthet och berättar hur de arbetat 15 timmar om dygnet under en längre tid. Men hur kan det vara hälso- och sjukvårdens problem att lösa?
Haken är, förklarar Kadowaki, att läkarna själva på något sätt tycker att så fort en patient berättat om sina svårigheter så är de skyldiga att göra något åt det. Receptblock och sjukintyg tas fram för att läkarna själva ska känna att de gör något gott. Fast det de egentligen gör är att de förstärker en skadlig undvikandestrategi och tar ifrån patienten hennes eget ansvar för att göra något åt situationen. Det som känns skönt för stunden leder på sikt till hjälplöshet och ett större lidande.
Så vad ska läkare och alla vi andra göra när människor i vår omgivning mår dåligt? Åsa Kadowaki citerar en bortgången kollega: ”Håll tyst, håll om, häll i varm dryck och håll ut!”
Svårare än att sjukskriva eller bädda ner. Men i många fall säkert mycket bättre.