Det har gått nästan 25 år sedan distriktsläkaren Renée Vickhoff inledde sin kamp mot samhällets medikalisering. I dag utbildar hon andra läkare i sjukskrivningskonsten.

– Det handlar om att bejaka det friska, att locka fram den kraft som även i stunder av svårigheter och lidande oftast finns där, berättar hon för mig när jag träffar henne en av sommarens sista dagar.

I dag finns modeller för sjukskrivning, men i början av 80-talet fick Renée Vickhoff improvisera. I samråd med patient, arbetsgivare och försäkringskassan började hon leta efter alternativ. Som till exempel att sjukskriva på halvtid, men att låta patienten vara heltid på arbetet. Den som har ett fysiskt arbete och ont i ryggen klarar kanske att arbeta, men inte i samma tempo som vanligt.

Det som skiljer Renée Vickhoff från många andra läkare är med vilket allvar hon hanterar frågan. Läkarna på hennes kurser vittnar tämligen unisont om sjukintyg som skaver i själen, att de ibland vet att de gör fel men ändå gör det för att de inte orkar gå emot patienten.

Men det behövs sällan, menar Renée Vickhoff. Inte ens om patienten söker för att bli sjukskriven.

– Jag ber henne beskriva sin situation och frågar sedan hur hon ser sin framtid. Om hon vill gå tillbaka till sitt arbete, byta jobb eller kanske utbilda sig. Och så frågar jag på vilket sätt en sjukskrivning hjälper henne att nå dit hon vill.

Och då är det ju så att en galen chef är galen också efter en sjukskrivning. Tråkiga arbetsuppgifter lika tråkiga och mobbande arbetskamrater lika mobbande. Det inser människor.

Skulle patienten ändå argumentera för sjukskrivning, brukar Renée Vickhoff boka in ett nytt möte. Hon säger: Det här är så allvarligt att det behöver nog både du och jag sova på. Eventuellt kan vi be en annan läkare om en second opinion.

Patienterna är för det allra mesta själva intresserade av att hitta en bra lösning. Renée Vickhoff betonar att hon aldrig berättar för patienterna vad de ska göra, utan låter dem komma fram till det själva. Hon redogör för de nya reglerna, så att patienten vet att den som inte kommer tillbaka efter ett halvårs sjukskrivning riskerar att bli av med jobbet, och hur hon som läkare inte kan göra någonting som hon tror skadar patienten.

Svårare än så här behöver det uppenbart inte vara. Att man tar patienten på allvar, lyssnar in henne, hjälper henne att se skillnad på vad som är en uppgiven och destruktiv lösning och vad som är en aktiv och konstruktiv. Och sedan att man tar sig själv som läkare på allvar och inte kompromissar med forskning och egen övertygelse om vad som är nyttigt respektive skadligt.

Problemet är, menar Renée Vickhoff, den utbredda ”hjälpnödigheten”. Att läkaren så gärna vill vara den som hjälper att hon inte ser att det är patienten själv som sitter på lösningen. Och att läkaren ofta mer talar till patienten än med henne. Ungefär som när doktorn berättar för patienter att de bör gå ned i vikt, börja motionera och sluta röka, och som sedan tycker patienten är hopplös när hon vid nästa besök inte gjort som doktorn sagt.

Sjukskrivningstalen har gått ned. Men om jag tittar mig omkring ser jag fortfarande människor som i mitt tycke har mer friskt än sjukt i sig men som ändå går sjukskrivna. Förhoppningsvis kommer de nya reglerna att råda bot på det.

Med tydligare regler och tidsgränser kommer processen i gång snabbare. Både läkare och patient tvingas fundera över vad man vill med sjukskrivningen, hur länge och hur en återgång i arbete kan ske.

Utbrändheten är på väg ut och går alltså samma öde till mötes som många av de andra kultursjukdomarna som under tidigare historiska epoker kommit och gått enligt ett och samma mönster. Så småningom lär den ersättas med någon annan.

Hoppas att vi då står bättre rustade. Att vi minns sveket mot dem som sjukskrevs rakt ut i förtidspensionen: hur läkarna med sina namnteckningar förordade en behandling som vi i dag vet leder till försämrad hälsa och ökad dödlighet.

Och att läkarna då har fattat värdet med att ta sig själva och sina patienter på större allvar.