Att antalet sjukskrivna har minskat kraftigt de senaste åren är väl känt. Detsamma gäller antalet nya förtidspensionärer.
En ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen belyser en annan sida av utvecklingen. Det gäller fördelningen över landet.
På 1990-talet var det lättare att bli långtidssjukskriven eller förtidspensionerad på orter med svag arbetsmarknad. Slutsatsen var att lokala kulturer hade uppstått, som såg socialförsäkringen som ett slags komplement till a-kassa och åtgärder på arbetsmarknaden. Kunde man inte få något jobb, kunde man åtminstone få förtidspension eller sjukpenning.
När det gäller sjukskrivningar är den trenden historia, visar rapporten. Samtidigt som antalet sjukskrivna i 30 dagar eller mer har sjunkit kontinuerligt sedan 2003 har de regionala skillnaderna planat ut. Det är numera i princip lika sannolikt att en stockholmare blir sjukskriven som att en norrlänning blir det. Utmärkt.
Det finns flera förklaringar till den positiva utvecklingen. Alliansregeringen har stramat upp sjukförsäkringen, med en bortre parentes och mer aktiva åtgärder för att rehabilitera de sjukskrivna.
Men minskningen började redan 2003. Troligen har en alltmer intensiv samhällsdebatt om de höga sjuktalen gradvis påverkat våra attityder och vad som anses vara acceptabelt.
Den tidigare S-regeringen har sannolikt också del i framstegen. År 2005 slogs landets försäkringskassor samman till en enda myndighet. Det motverkade förmodligen inslaget av lokala kulturer och bedömningarna blev mer lika över landet.
Minskningen av antalet som förtidspensioneras har varit ännu mer radikal än antalet sjukskrivna. Regeringen tar gärna åt sig äran på det området. En dålig nyhet i rapporten är dock att förtidspensionerna fortfarande varierar relativt kraftigt mellan orter. Rapporten ser ingen enkel förklaring till det, men rörigheten när regeringen införde nya regler kan ha spelat in.
Trots det bekräftar rapporten att regeringens förändringar av socialförsäkringen har gått i rätt riktning.