Signerat - Hanne kjöller.
Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson mötte på måndagen pressen för att berätta om hur de gemensamt slagit sina statsrådsnävar i bordet för att minska kvinnors sjukfrånvaro. Bakgrunden är kvinnors överrepresentation i sjukstaplarna och jämställdhetsperspektivet egentligen rätt givet. Sjukfrånvaron, särskilt den långa, sänker inkomsten och ökar kvinnors ekonomiska beroende av sina män. Det är att förlora egenmakt. Det innebär också att förlora fotfästet på arbetsmarknaden, arbetskamrater och den sociala samvaro som är en del av yrkeslivet.
Nu ska regeringen äntligen börja undersöka vad de pengar som används för arbetslivsinriktad rehabilitering ger för utdelning. Inte en dag för tidigt, kan det tyckas, då de studierna visar att insatser förlänger sjukfrånvaron, varit kända under bra många år utan att någon velat ta i dem.
Samtidigt ska man minnas att det socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson gjort under sina två och halvt år i regeringskansliet är mångdubbelt mer än vad hennes företrädare lyckades med under hela den dramatiska uppgången i sjuktalen mellan 1999 och 2005. Ska man skjuta någon pianist så är det alltså inte den som sitter vid flygeln på socialdepartementet just nu.
Nu ska vi äntligen få reda på sådant som hur kvinnor och män med samma arbetsuppgifter skiljer sig åt i sjukskrivningsmönster, hur stor del som kan kopplas till arbetsplatsen och vad resten handlar om. Därutöver vilka metoder som kan få kvinnor tillbaka i arbete. Är det massage eller kognitiv beteendeterapi? Eller kanske ingetdera?
Allt detta är viktigt. Myterna om kvinnors sjuklighet har florerat så länge att de kommit att etablera sig som sanningar. Som att det är arbetsplatserna som gör kvinnor sjuka, och att ansvaret för rehabliteringen därför vilar på arbetsgivaren. Hur fel hamnar inte insatserna om arbetsmiljön visar sig vara mindre viktig än till exempel relationer till andra, grundstämning och inställning till livet.