Visby.
Nej. USA har inte världens bästa sjukvård. Men det är möjligt att de har världens bästa talare. Att lyssna på Harvardprofessorn David Cutlers föreläsning här på Gotland får öronen att krulla sig av ren förtjusning.
Raskt och resolut ställer han de europeiska sjukvårdssystemen intill det amerikanska. Ingen modell är helt utan avigsidor. Han formulerar fyra kriterier för ett gott system:
1. Att alla är med i det.
2. Att vården styrs utifrån professionella och etiska mål.
3. Att resurserna är adekvata.
4. Att det som belönas är att ”göra rätt”.
För Sveriges del är det framför allt de två sista punkterna som är relevanta. För en tid sedan kunde vi läsa att ett antal kliniker sjukhusvårdade kvinnor som egentligen skulle kunna gå hem – för att landstingen fläskat på med större marginaler för sjukhusvård än dagkirurgi. Kvinnoklinikerna belönades för att ”göra fel”.
Ett annat exempel är att vårdcentraler tjänar mest på att ta emot dem som behöver vården minst. Snoriga 25-åringar ger bättre utdelning än multisjuka 90-åringar.
Detta är en grotesk användning av skattepengar. Men det är inget argument mot ett system med prestationsbaserad ersättning. Det är ett argument för att göra det bättre.
Vid den efterföljande debatten i ett dimmigt Visby talade flera om rätten att veta vad vi har att förvänta oss. Sant så. Om man ser det offentliga åtagandet som en försäkring – och våra skatteinbetalningar som premier – inser man hur bakvänt det fungerar. Jämför det med en hemförsäkring. Och ett försäkringsbolag som säger att nja, vi får allt se vad vi kan erbjuda dig den dagen huset brunnit ned.
Det skulle få igång Sverker Olofsson och hela ”Plus”-redaktionen. Men inför den obesvarade frågan om vilken vård jag kan räkna med den dag jag behöver den görs inga konsumentprogram.