Tyskland fruktar inflation och vägrar att låta ECB fungera som en vanlig centralbank. Euron seglar i storm utan köl.
Året var 2002. Någon dag efter att man för första gången kunde ta ut eurosedlar ur bankomaterna befann jag mig på den tyska centralbanken i Frankfurt och dess penningmuseum.
Allting som handlade om den gemensamma europeiska valutan var nytt och spännande. Inne i lokalen gavs en utförlig beskrivning av Europas monetära historia, från grekiska silvermynt 700 år före Kristus till en modern dator med flotta bilder på euron. Där kunde den fullärda besökaren leka chef för den nyinrättade Europeiska centralbanken – och sedan få betyg av maskinen.
Rapporter om högre tillväxt i euroområdet? Höj räntan.
Uppgifter om fallande sysselsättning och lägre resursutnyttjande? Sänk.
Nyheter om hög arbetslöshet som beror på strukturella problem i ekonomin snarare än låg ekonomisk aktivitet? Sitt stilla i båten.
Allt handlade om att stabilisera prisnivån och hålla inflationen under 2 procent.
Efter att ha lekt centralbankschef i tio minuter, dock utan att få högsta betyg, började jag undra om det inte vore mer effektivt att placera robotar i ECB:s ledning i stället för människor. Hela tänkandet utgick ju från ett perspektiv – inflationsbekämpning – och hur man med hjälp av exakta regler skulle komma fram till ett korrekt beslut som var möjligt att stämma av mot facit.
Jag vet inte om ECB-datorn finns kvar på Bundesbanks Geldmuseum. Men jag vet att den saknade frågor som skulle kunna formuleras så här:
Stor marknadsoro. Italien och Spanien betalar allt högre räntor på sina statsskulder. Vad göra?
Eller:
Portugal begär krediter från sin forna koloni Angola. Betydande risk för spridningseffekter. Reaktion?
Eller:
Frankrike farligt nära att få sitt kreditbetyg sänkt. Kan utlösa spekulationer mot flera euroländer, inklusive Tyskland, som egentligen inte har problem med sina statsfinanser. Hur agera?
Snabbt växande skuldberg, betalningssvårigheter, bankpanik – inget av detta är nya fenomen i mänsklighetens historia. Men de fanns inte med i de scenarier som mötte museibesökaren hos Bundesbank.
ECB-datorn var fixerad vid monetär stabilitet, inte vid att förhindra finansiell turbulens som i förlängningen kan hota en hel valutaunion.
Den moderna penninghistorien framställdes som en historia om det avgörande i att försvara ett fast penningvärde.
Ur ett tyskt perspektiv är detta begripligt. Perioderna av inflation och deflation under mellankrigstiden förstörde ekonomin, samhället och staten. 1923 kostade ett enda ägg 320 miljarder (!) mark. Tyskarna kastades tillbaka till primitiv byteshandel när de inte längre kunde lita på sina egen valutas bestående värde, och utvecklingen banade väg för antidemokratiska krafter.
Efter andra världskriget blev den västtyska D-marken symbolen för stabilitet och välstånd, ett enastående exempel på hur ett land kan lära sig av historiska misstag.
Så bör man förstå varför tyskarna i dag inte vill ge Europeiska centralbanken några andra befogenheter än att bekämpa inflationen. I Berlin och Frankfurt fruktar många att ECB skulle kunna kidnappas av slösaktiga grannländer som inte tagit till sig av den tyska erfarenheten.
Problemet är bara att man i dag inte står inför valet mellan ett stabilt status quo och en centralbank som lånar pengar till krisande länder – och därmed framkallar viss inflation.
Om någon kreativ person uppdaterade datorn på Geldmuseum skulle valet bli betydligt mer intrikat och existentiellt.
Dilemmat skulle kunna beskrivas så här:
Tyskland har motvilligt och som en följd av sin egen återförening gått med på att överge D-marken. I stället finns euron, en valutaunion med 17 medlemsländer som skiljer sig mycket åt.
Denna valutaunion har under sina första tio år bidragit till mer handel, mer ekonomisk integration och mer ekonomisk tillväxt. Men som en följd av valutans framgång i att länka samman Europas länder finansiellt och politiskt har också beroendet mellan staterna ökat.
Underskott i ett land (Grekland) betyder ofta överskott i ett annat (Tyskland). Om södra Europa får problem med skulder innebär det också problem för den norra delen, som bistått med krediterna.
När det är vackert väder märks sällan obalanser. Men när det blåser upp till storm, som på senare tid, blir det problem.
I det läget visar historien att det bara finns en institution – centralbanken – som har verktygen för att avvärja den panik som så lätt blir självuppfyllande. Blotta vetskapen om att ECB (som alltid kan trycka nya pengar) garanterar krisländernas betalningsförmåga skulle kunna avvärja spekulationen.
Utfästelsen liknar en klassisk statlig bankgaranti. Om alla vet att pengarna är säkra då vågar spararna ha kvar dem på kontot – och staten behöver inte betala något för garantin.
Tyskland har aldrig velat att ECB ska ha denna befogenhet, i grunden för att man inte litar på att makten kan hanteras ansvarsfullt. Tyskarna har inte ens antytt att denna makt kan komma att behövas utan i stället förlitat sig på att regler som de i stabilitetspakten ska hålla euroländernas ekonomier i balans.
Detta experiment har hittills misslyckats, bland annat därför att tyskarna paradoxalt nog tillhörde de första som bröt mot stabilitetspakteten.
Frågan i dag är hur länge politikerna i Berlin ska låta eurokrisen fördjupas innan de ger centralbanken de befogenheter som behövs i ett nödläge.
Krisen hösten 2011 handlar inte om inflation – ett ickeproblem de närmaste åren – utan om att upprätthålla finansiell, social och politisk stabilitet i Europa.
Datorn på Geldmuseum, som älskar precisa svar, skulle kunna formulera frågan på följande vis:
Den europeiska valutan har i ett drygt decennium guppat fram utan köl. Nu blåser det på rejält, och vindstyrkan fortsätter att öka. Avser ni att fälla ner centerbordet nu eller chansa på att båten klarar stormen?