Det mesta har redan sagts om Elit-listan. Det är bara några argument jag skulle vilja vrida ett varv ytterligare.
"Elitisterna", som medlemmarna kallar sig själva, har sagt att de ämnen som debatteras på listan inte är annorlunda än de som avhandlas i ett vanligt kafferum. Olle Wästberg, Svenska Institutets chef och tidigare generalkonsul i New York kallar det "vilket samtal som helst". Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren jämför elitlistan med en frimärksklubb eller med det samtal som utspelas vid en vanlig middagsbjudning.
Allvarligt talat: i hur många kafferum avhandlas ämnen som djupet på afrikanska kvinnors vaginor eller storleken på Zlatans penis? Är det verkligen ämnen som dessa som cirklar över kaffekopparna på svenska konsulatet i New York, på myndigheter och universitet?
Jämförelsen med middagsbjudning haltar också. Det finns säkert tillställningar där både vaginedjup och penisstorlekar avhandlas. Men sker det verkligen vid bjudningar med ett 100-tal gäster?
Elitisterna själva kallar regelboken som kräver lydnad och absolut lojalitet med gruppen "ironi". Och vi som inte förstått ironin är humorlösa.
Att det inte handlar om ironi blev rätt uppenbart för oss som under ett dygn tvångsanslöts till listan, innan vi lika resolut slängdes ut. Det var inte precis ett dygn där humor och självdistans sprudlade ur datorn.
Den "elit" som utan att en endaste medlem invände, bestämde sig för att sabotera läckans liv gråter nu lojalitetstårar över den medlem som läckte opublicerat DN-material och som med fackets goda minne blivit avstängd. Journalisten som tidigare själv inte invänt mot att någons liv skulle ödeläggas begråter nu sitt öde och hur DN "förstört" hennes liv.
Katerina Janouch är mäkta upprörd över hur den avstängda journalisten nu "sitter ensam i ett kallt hus med en gråtande två-
åring och en nioåring". Att hon varit beredda att skicka ut samma journalist - om hon varit läckan - i en minst lika bister kyla är uppenbart ingenting hon ens reflekterar över.
Det är symtomatiskt. En "elit" som inte förmår föra en principdebatt, utan där allting handlar om lojalitet och om vilket lag man hejar på.
Det är här diskussionerna om min vikt kommer in. Fredrik Virtanen skriver i ett listinlägg att han tycker synd om mig eftersom det nu i varenda tidning stått att jag är tjock. Men det är inte ett dugg synd om mig. Varenda person som träffat mig eller sett mig i en tevesoffa har själv kunnat notera att jag är överviktig Om en månad kommer jag ut med både film och bok i ämnet. Så tack Jan Söderqvist och alla andra elitister för er hjälp med lanseringen!
Det som Jan Söderqvist avslöjar när han kallar mig "en dum jävla tjockis" handlar inte om mig utan om honom själv. För medan övervikt syns utanpå är det något annat med den torftiga möblering inne i huvudet som gör det så vanskligt för vissa att skilja sak från person. Svenska Dagbladets kulturskribent Jan Söderqvist demonstrerar med sina förklenande personomdömen mest sin egen intellektuella dvärgväxt. Att han möjligtvis lärt sig dricka kaffe sedan grundskolans mobbning, men att han för övrigt avstannat i den mentala växten. Han kan ju försöka sabba min karriär, men uppriktigt sagt tror jag han har större skäl att frukta för sin egen.