En rödgrön regering kommer att kräva att USA lämnar sina militärbaser runt om i världen. Så lyder oppositionens utrikespolitiska överenskommelse från den 17 februari i år.
I veckan väckte skrivningen stor och berättigad kritik när Svenska Dagbladet berättade om den. Om man värnar om fred, frihet och stabilitet är det tanklöst att efterlysa en ensidig amerikansk reträtt, eftersom USA:s internationella trupper ofta utgör garanten för just dessa värden.
Utan det amerikanska skyddet av Sydkorea och Japan skulle dessa länder rusta upp och kanske skaffa sig kärnvapen. Utan USA:s närvaro i Europa skulle den transatlantiska länken försvagas och maktbalansen förskjutas i Rysslands riktning. Utan USA:s militära engagemang i länder som tagit sig ur krig och förtryck skulle flera stater falla sönder i kaos.
Ambassadör Sture Theolin, som 2006–2008 ledde den neutrala övervakningskommissionen mellan Syd- och Nordkorea, har helt rätt när han i SvD (25/5) kallar den rödgröna politiken för ”ett grundrecept för den som vill destabilisera Ostasien”.
Till saken hör att inget av länderna i fråga begärt ett militärt tillbakadragande – tvärtom är de av säkerhets- och samarbetsskäl måna om USA:s närvaro. Det gäller lika mycket för Sydkorea, som har lång erfarenhet av utländska soldater, som för Polen, som med stolthet och lättnad gick med i Nato strax före millennieskiftet.
Ändå vill de rödgröna att Sverige lägger sig i förhållandet mellan dessa länder och USA. Det är sämsta sortens plakatpolitik. Och det är talande att kravet enbart drabbar USA, inte Ryssland som placerat trupper i Georgien och Moldavien mot dessa staters uttryckliga vilja.
Att det dröjde drygt tre månader innan oppositionens antiamerikanska utfall blev en nyhet är ett genant underbetyg för oss som verkar inom medierna. Självfallet borde ställningstagandet ha uppmärksammats redan i februari när det blev offentligt. Men än mer nedslående är att Socialdemokraterna över huvud taget gått med på kravet.
Under Göran Perssons ledning värnade partiet om goda relationer till USA. Ingenting tyder på att vare sig Mona Sahlin eller utrikestalesmannen Urban Ahlin känner någon ideologisk närhet till anti-amerikanismen. Tvärtom brukar de framhålla sin respekt och bitvisa beundran för vad USA står för.
Men uppenbarligen har Vänsterpartiets inflytande i det rödgröna samarbetet blivit så stort att Socialdemokraterna gått med på kompromisser som tidigare var otänkbara.
Kursförändringen handlar inte bara om synen på USA utan i hög grad om Europeiska unionen.
Återigen märker man hur Vänsterpartiet och även Miljöpartiet lyckas påverka tonfall, prioriteringar och positioner. Redan i inledningen till de rödgrönas utrikesdokument slås det fast att FN – inte EU – ska vara Sveriges viktigaste arena för internationellt samarbete.
Det vore ett steg bakåt för svensk utrikespolitik. Ända sedan Sverige blev medlem i EU för femton år sedan har ju denna organisation varit vårt avgörande utrikespolitiska forum. Det är där som vi på allvar haft möjlighet att påverka utvecklingen i världen genom att samarbeta med andra europeiska demokratier, inte minst under våra ordförandeskap 2001 och 2009.
Men i de rödgrönas manifest degraderas unionen till förmån för FN – samma olyckliga prioritering som styrde utrikespolitiken under det kalla kriget. Oppositionen nöjer sig med att Sverige är en aktiv EU-medlem för att ”kritiskt granska, förändra och förbättra”.
Jämför detta med när Socialdemokraterna senast regerade själva. I utrikesdeklarationen från 2006 hette det att regeringen vill ”stärka den Europeiska unionen som global utrikes- och säkerhetspolitisk aktör. EU har unika möjligheter att möta framtidens utmaningar inom alltifrån miljö- till säkerhetspolitik. När vi är med och utformar EU:s politik blir den en förlängning av vår egen. När EU verkar för fred talar unionen också för oss. När vi bidrar till EU:s säkerhetspolitiska agerande stärker vi också vår säkerhet.”
Dessa socialdemokratiska skrivningar är utmärkta, men de genomsyrar inte den rödgröna utrikespolitiken. I det gemensamma manifestet på 20 sidor existerar inte ens ett avsnitt om EU eller Europa, däremot långa stycken om de flesta andra områden i världen, ofta med slängar riktade mot USA och Israel. Det är som om man missat de omvälvande förändringar som Europa gått igenom efter Berlinmurens fall.
Vad vill de rödgröna med EU, mer än att dra sig ur den snabbinsatsstyrka som Sverige varit med om att leda? Finns det över huvud taget någon gemensam uppfattning om vilken roll EU ska spela i Sverige, Europa och världen? Inser inte oppositionen att Europeiska unionen numera präglar allt regeringsarbete?
Vad Vänsterpartiet vill är ingen hemlighet. I deras partiprogram heter det att EU inte uppfyller minimikraven på en demokrati, att Sverige ska begära utträde ur denna ”kapitalets union” och att hela det nuvarande europeiska samarbetet ”upplöses”.
I dag talar vänsterledaren Lars Ohly tyst om dessa åsikter, men de framgår för var och en som tar sig tid att läsa hans program. Att Mona Sahlin och Socialdemokraterna trots detta vill släppa in Vänsterpartiet till UD är huvudlöst.