Signerat – Johannes Åman.
Föräldrar ansvarar för sina barn. Det är en enkel och självklar princip så länge barnen är små. Föräldrarna måste både ta hand om barnen och se till att de inte skadar andra.
Hittills har föräldrar bara i undantagsfall varit skadeståndsskyldiga för brott som deras barn begått. Men i höstas kom en departementspromemoria med ett förslag om att skadeståndsansvaret ska vidgas och bli oberoende av om föräldrarna varit oaktsamma. I veckan meddelade regeringen att den för förslaget vidare till lagrådet.
Det finns invändningar. Advokatsamfundet till exempel framhöll i sitt remissvar på departementspromemorian att det saknas stöd för antagandet att föräldrar skulle engagera sig mer i sina barn om de blev skadeståndsskyldiga. Dessutom skulle redan resurssvaga familjer drabbas.
Frågan handlar dock mer om rimlighetsbedömning än om brottsstatistik: Är ett skadeståndsansvar, enligt förslaget upp till 8.500 kronor, förenligt med hur vi i samhället i övrigt ser på föräldraskap och ansvar?
Att personligen bli skadeståndsskyldig är för en 15-åring en abstrakt påföljd. Men om en del av bördan faller på föräldrarna blir innebörden mer omedelbart fattbar. Det handlar inte bara om siffror och en avlägsen framtid utan om någonting som får konsekvenser här och nu.
Den enda invändningen med tyngd är att redan ekonomiskt trängda föräldrar kan drabbas hårt och att detta framstår som orimligt när barn fortsätter att begå brott trots att föräldrarna gör allt vad de kan för att förhindra det.
För den typen av fall vill regeringen att det ska kunna göras undantag. Om det vore ”uppenbart oskäligt” ska inte föräldrarna krävas på skadestånd. Tanken är att den säkerhetsventilen ska utnyttjas restriktivt. Men den måste finnas. Annars kan lagens effekter bli både absurda och stötande.