Justitieminister Beatrice Ask har lovat att brottsskadelagen ska ses över. Regeringen bör också utreda den allmänna skadeståndspraxisen, för den är också ofta obegriplig för allmänheten.
En sjukgymnast anställd av Stockholms läns landsting nekades gå en fortbildning veckan före sitt troliga nedkomstdatum. Diskriminering fastslog Arbetsdomstolen och tilldömde kvinnan skadestånd om 25 000 kronor.
Den som blivit misshandlad ska ha svåra skador för att få 25 000 kronor. Ett exempel ur Brottsoffermyndighetens praxissamling. En kvinna blev slagen i huvudet med en glaskupa till en lampa av sin make, hon föll, han dunkade hennes huvud i golvet flera gånger. Hon fick blåtiror och ett 10 centimeter långt sår som fick sys. Skadeståndet sattes till 20 000 kronor.
En man med invandrarbakgrund blev inte insläppt på Buddah bar i Stockholm. Han fick 15 000 kronor som etniskt diskriminerad. Samma summa fick en man som tillsammans med två kamrater blivit pistolhotad. Inget tomt hot, ett skott gick av när två av dem lyckades brotta ner gärningsmannen.
Dessa våldsbrott är mycket mer integritetskränkande än något diskrimineringsfall. Ändå är skadestånden lägre. Det kan finnas skäl för det, en medborgare ska kunna räkna med att bli rättvist behandlad av offentliga myndigheter. Men när det kommer till arbetsgivare och näringsidkare kan man undra. Och det borde en utredare göra.
Problemet med brottsskadelagen är först och främst att folk inte vet hur den fungerar. Brottsoffret tror att det ska få det skadestånd domstolen utdömt. Det borde vara domstolens skyldighet att upplysa om att summan kan krympa om gärningsmannen själv eller ens försäkring inte täcker beloppet. Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen i sista hand har en snålare praxis än flera domstolar.
I Finland har man lagfäst en maximisumma för statens ersättning för olika brottstyper. Det är något att ta efter. Då är det enklare att förstå hur det i bästa fall kan gå när det redan gått dåligt.