Åklagarmyndigheten har inlett en förundersökning om bedrägeri. Därmed blir det än svår­are för Håkan Juholt att fungera som oppositionsledare.

I skrivande stund står en av striderna runt frågan huruvida Håkan Juholt varnades redan 2009 för att han tog ut för mycket pengar för sitt och flickvännens boende eller inte. I TT:s intervju i helgen säger den socialdemokratiske partiordföranden att han till ”100 procent” förnekar det (vilket får mig att fundera vid vilken procentsats hans ”vanliga” förnekanden hamnar).

Aftonbladet vidhåller sina uppgifter och kryddar under måndagen storyn med ytterligare detaljinformation. Källorna är anonyma och informationen muntlig. Därför lär det, som jag förstår det, bli svårt att beslå Juholt med att ljuga om detta – om det nu är det han gör.

Redan nu vet vi att vissa av de uppgifter som cirkulerat i medierna varit felaktiga. Som att det finns två kryss­alternativ på blanketten för dubbelt boende, som vi på ledarredaktionen i likhet med många andra vidarebefordrade. Men så är det inte.

Håkan Juholt har alldeles säkert rätt i att det finns personer inom partiet som vill honom illa. Men hans framtid hänger sannolikt mindre på fienderna och mer på vännerna och gränserna för deras lojalitet och tolerans.

Ytterst handlar det om huruvida partikamraterna tror på Juholts förklaring att han handlat utan uppsåt. Det finns det, i mitt tycke, väldigt lite skäl att göra. Men en bister socialdemokratisk verklighet erbjuder rätt stort utrymme för önsketänkande då alternativet helt enkelt tycks för bökigt.

Socialdemokraternas nedkomst för ett halvår sedan med en ny partiledare var både långdragen och smärtsam. Och resultatet blev inte ens en baby som älskades av alla, utan mer en som kunde fördras av flertalet. Efter denna svåra förlossning är det knappast en ny, likartad process som partiet önskar sig.

Svårt skulle det förstås bli också denna gång. Det finns inte fler kronprinsar eller -prinsessor nu än när Juholt till sist värktes fram i våras. Det är en skillnad mot hur det var när allt föll runt Mona Sahlin för drygt 15 år sedan, även om det inte heller då var glasklart vem som skulle axla hennes roll.

En annan är att Mona Sahlin ännu inte var partiledare när kortaffärer och obetalda räkningar började vina runt hennes huvud. Toleransen är aldrig så låg som just när någon står i begrepp att bli vald. Det är lättare att stoppa någon från att ta ett kliv uppåt än att putta ner någon som redan står där.

En för Juholt mer besvärande skillnad är att Mona Sahlin inte tjänade några pengar på sina ”affärer”. En förundersökning inleddes men lades ned med motiveringen att inga brott hade begåtts. Tvärtom visade det sig att de hyrbilar som Sahlin betecknat som privata utgifter och betalat själv enligt åklagaren varit hyrda i tjänsten (Expressen 11/9). Och att p-böter och dagisavgifter går till inkasso är ju inte precis något man blir rik på.

Håkan Juholt däremot har håvat in 160.000 kronor för mycket, och mer hade det kunnat bli om han inte avslöjats. På måndagseftermiddagen kom så beslutet från åklagarkammaren om att inleda en förundersökning om misstänkt bedrägeri. Håkan Juholt har haft bättre dagar. Och det har socialdemokratin också.

Men det har även den politiska debatten. En fungerande opposition är lika viktig för ett land som en fungerande regering. Det är illa med en ledare för oppositionens största parti som lite väl ofta skjuter från höften, oavsett om det gäller den svenska Libyeninsatsen, skuggbudget eller avdrag för dubbelt boende. Det är naturligtvis också illa att det största oppositionspartiet lämnar walkover i en tevedebatt.

I morgon, onsdag, är det partiledardebatt i riksdagen. Man frågar sig med vilken auktoritet Håkan Juholt kommer att äntra talarstolen. Och vad han kommer att tala om. Små människor med bostadsbidrag som har svårt att få ekonomin att gå ihop? Om plikten att göra rätt för sig? Om rättvisa?

Oavsett vad han säger kommer det att kontrasteras mot det faktum att han låtit skattebetalarna bekosta flickvännens hela boendekostnad under flera år. Det i sig gör uppgiften svår. Kanske i långa loppet till och med omöjlig.

Som sagt: Socialdemokraterna får problem om partiet bestämmer sig för att göra sig av med Juholt. Men det får partiet också om det låter honom stanna. Socialdemokraterna måste då förklara varför Mona Sahlins slarv straffades hårdare än Håkan Juholts misstänkta bedrägeri. Och hur partiet kan kalla sig feministiskt när det är uppenbart att man mäter kvinnliga politiker enligt en annan måttstock än manliga.