Den som i dag besöker Sarajevo har svårt att finna spår efter kriget och den längsta belägringen (1992–1996) av en stad i Europas moderna historia. Sarajevo är restaurerat och upputsat på de västeuropeiska skattebetalarnas bekostnad. Men det är inte samma sak som att allt här skulle fungera normalt. Femton år efter kriget är Bosnien en stat som existerar mest på papperet och lever på ekonomiskt dropp från det internationella samfundet, främst från EU.

Överallt i Sarajevo träffar man på människor som tigger, men som varken är krigsinvalider eller soldater i slitna uniformer. De flesta av dessa både gamla och unga kan väl inte heller beskrivas som offer för kriget: snarare då som offer för en fred som inte kunnat förse dem med jobb och hopp om framtiden. Ty Bosnien är en av dessa inte så sällsynta stater som trots egen flagga och den politiska klassens svarta limousiner är helt beroende av omvärldens goda vilja för att kunna överleva.

Längst av alla stater var den ottomans­ka här. Men efter Berlinkongressen 1878 fick den ge plats åt österrikarna, och allt sedan dess har den muslimska befolkningen här varit på spaning efter en ny identitet som skulle kunna ge den säkerhet och trygghet. Wien stötte först på motstånd, men kejsardömets filigrana balansering av religioner och folk i kombination med väldiga investeringar för att förvandla Bosnien till ett slags skyltfönster får de fyrtio åren under Habsburg att framstå som några av de mest harmoniska i landets historia, inte minst ur dagens muslimska perspektiv.

Under Tito förvandlades en religiös-kulturell identitet till en nationell, ett minst sagt originellt sätt att bekämpa religion och samtidigt uppfinna en ny ”nation” i vad som etniskt och språkligt är en och samma slaviska befolkning. Men den fördragsamma variant av islam som präglat Bosnien skulle kanske också utan kommunismens ateism så småningom ha resulterat i sekularism. Alla jag talar med i Sarajevo hävdar samma sak: islam i Bosnien var på väg att bli som katolicism eller protestantism i Västeuropa, en uppsättning seder och bruk för helger och begravningar.

Allt detta skulle ändras först med kriget.

Västs vapenembargo drabbade egentligen bara dem som redan från början var utan. Serberna och snart också kroaterna hade mer än nog av vapen, medan muslimerna på sina bara knän förgäves bad om vad man inte hade. I namn av att inte hälla mer bensin i brasan tilläts de angripna inte att försvara sig. Länge var västeuro­péernas och amerikanernas ”analys” av vad som hände inte mer skarpsinnig än så. Fortfarande finns här misstankar om att västs politiker såg kriget i Bosnien som ett tillfälle att förhindra uppkomsten av vad man fruktade skulle kunna bli en muslimsk stat i Europa.

Till sist var Alija Izetbegovic tvungen att vända sig till dem som först inte varit tillfrågade: till stater som Iran, Libyen eller Saudiarabien. Det skulle visa sig vara en mefistofelisk pakt. Vapen och pengar kom, men med dem också krav på att skapa den muslimska stat som väst ville förhindra, dessutom en i långt radikalare form.

Är dagens Bosnien en muslimsk stat? Sarajevo en muslimsk stad? Svaret måste bli nej. Här är man alltför europeiskt präglad och står trots allt främmande inför radikalism i wahhabistisk tappning. Redan de nya moskéer som skjuter ur backen som svampar efter regn irriterar många bosniaker med sin arabiska, inte längre ottomanska arkitektur. I moskéerna lär det komma till handgemäng när militanta aktivister försöker tvinga äldre troende till böneritualer som inte har med deras månghundråriga tradition från turktiden att göra.

Ändå verkar det som om den radikala islamism som avfärdar eller bekämpar några av vår civilisations grundläggande värden fått fotfäste. I så fall vore det något nytt för det moderna Europa. Serber och kroater i Sarajevo klagar över att de diskret trängs ut ur förvaltning och offentliga jobb, att de i praktiken bara kan hoppas på anställningar som behövs för statistikens och omvärldens skull. Filmfestivalen i Sarajevo – denna världsliga tillställning – flyttades denna sommar med hänvisning till böne- och fastemånaden ramadan.

I Sarajevo är helt beslöjade kvinnor sällsynta och inte heller populära, men det finns byar där muslimska föreskrifter strängt både följs och övervakas; utanförstående är knappast välkomna. Och här finns framför allt den stora massan av unga, arbetslösa och ofta illa utbildade män som förses med saudiska pengar, skrifter och broschyrer. Några av dem har låtit skägget växa och börjat ett nytt liv.

Ännu drunknar de i massan av hedonistiska ungdomar som liknar dem i vilken europeisk stad som helst med undantag av att de fortfarande röker. Men i morgon? Om den ekonomiska krisen fortsätter och kanske förvärras?

När jag i början av sjuttiotalet kom till Sarajevo för första gången var det en handfull äldre män som på darrande ben reste sig efter förrättad bön i Gazi Husrevbegs moské. Jag trodde jag blivit vittne till det sista kapitlet av islam som religion i Europa.

Det var ett misstag. I dag är de som ber här många, de flesta mycket unga och muskulösa män.