Skattebetalarna ska inte stötta företag i trångmål. Så har det låtit från den borgerliga regeringen under våren. I veckan upprepade Fredrik Reinfeldt budskapet när Saabs ägare, amerikanska General Motors, ansökte om konkursskydd:
”Jag är tacksam att jag inte lyssnade på Mona Sahlin och IF Metalls alla rop på att vi skulle skicka in pengar i det här konkursboet. Det hade fört skattepengar från välfärd, vård och skola i Sverige in i en krisande biljätte och bara varit till glädje för amerikanska bildirektörer.”

Reinfeldt har en viktig en poäng. I kriser är inte statens roll att pumpa in skattemedel i olönsamma fabriker, utan att stödja människor som blivit arbetslösa.
Men vad statsministern missade berätta är att han tillämpar denna princip selektivt. Ungefär samtidigt som regeringen sade nej till Volvo och Saab beslutade man om att skjuta till 1,3 miljarder kronor till flygbolaget SAS. Näringsminister Maud Olofsson motiverade kapitaltillskottet med att affärsplanen i SAS håller sådan kvalitet att regeringen ”tror på bolaget”.

Det vore intressant om Olofsson preciserade exakt vad hon tror på. I dagarna är det två år sedan SAS-chefen Mats Jansson presenterade sin framtidsplan ”Strategi 2011”. Den baserade sig enligt Jansson på hans egna samtal med över 2 000 medarbetare, djupintervjuer med ett hundratal chefer, styrelseledamöter och fackliga företrädare. Arbetet skulle säkra framtiden för SAS, som mellan 2001 och 2007 förlorade nästan 6 miljarder kronor.

Låt oss undersöka vad som hänt med den stora strategin.

• Fokus på privatresenärer. Vd Mats Jansson lovade att öka marknadsandelarna, investera i nya flygplan och storsatsa på resor för privatpersoner. I verkligheten har det blivit tvärtom. SAS har förlorat mark mot konkurrenterna, dragit ned på flottan och bestämt sig för att lägga krutet på affärsresenärer. Så sent som i november 2007 – efter haverierna med Dashplanen – fattade styrelsen beslut om att utöka den interkontinentala flottan med ett stort Airbusplan och öppna en ny linje till San Francisco. Det beslutet genomfördes aldrig. Bolaget drar i stället ned på trafiken mellan Skandinavien och resten av världen. I höst lär Stockholm gå miste om sin förbindelse med Peking.

• Fokus på kärnverksamheten. SAS skulle ta greppet om den nordiska marknaden och söka majoritetsägande i bolag som Airbaltic och Estonian. Inget av detta har inträffat. SAS har i stället sålt sina aktier i det första företaget och försöker göra samma sak i det andra.
Planerna på att avyttra dotterbolaget Ground Services har skrinlagts. Även Technical Services finns kvar i koncernen, trots löften om en förändrad roll.
I ”Strategi 2011” utlovades försäljningar av dotterbolagen Spanair, Newco, BMI och Air Greenland. Detta var tänkt att inbringa flera miljarder till koncernen, något som inte inträffat. Spanair såldes efter många turer för 1 euro. För att få igenom affären gick SAS med på låne­garantier till köparna. Av de andra dotterbolagen är det bara Newco som hittat en ny ägare.

• Förändrad kultur bland bolagets anställda. För att sätta punkt för alla strejker skulle medarbetarna erbjudas delägarskap och en andel i bolagets vinst. Så har det inte blivit. Visserligen har det saknats överskott att dela på, men om SAS skulle börja tjäna pengar finns det fortfarande inget program som ger de anställda kapital eller aktier.
Vd Mats Jansson talar gärna om att han lyckats skapa en ny samarbetsanda i företaget. Samtidigt har det tunga fackförbundet Unionen sagt nej till förslaget om att sänka lönerna. Hot om strejk bland markpersonal har dessutom förhind­rat organisationsförändringar.
På punkt efter punkt har SAS övergett målsättningarna i sitt stora strategidokument, trots att Mats Jansson så sent som förra sommaren beskrev ”Strategi 2011” som ”klockren, inte bara en tavelträff utan mitt i prick”. De stolta deklarationerna från 2007 är i själva verket pinsamma påminnelser om att företagsledningen inte trott på sina egna ord. Mats Jansson menar att finanskrisen framtvingat en ny inriktning, men det räcker inte för att förklara 90-graderssvängen.

I våras blev kursförändringen total när strategin ”Core SAS” plötsligt lanserades. Bakom detta managementspråk döljer sig ingenting annat än en nedskalning av verksamheten samt en återgång till den koncernstruktur som rådde före år 2004. Då styckades bolaget upp i tre nationella delar som skulle styras självständigt. Helheten med danskar, norrmän och svenskar sades vara hopplöst ineffektiv. Nu ska bolaget återgå till just den hopplösa modellen.

Hur SAS ska bli lönsamt är svårbegripligt, men näringsminister Maud Olofsson har ju försäkrat oss om att hon ”tror på” detta. Mer realistiskt är att statens pengar kommer att gå till att täcka löpande underskott i verksamheten.

Styrelseordföranden och dansken Fritz Schur ger en föraning om vad som komma skall när han i Dagens Industri (1/6) säger att SAS befinner sig i ”en marknadsmässigt sämre position nu än när vi annonserade nyemissionen och vårt strukturprogram”.

I klartext handlar det om nya miljardförluster som ska finansieras med vårens kapitaltillskott. I förlängningen väntar sannolikt en försäljning av hela bolaget till Lufthansa för en genant låg summa.

Om regeringen Reinfeldt hade levt som den lär hade skattepengar inte förts över från välfärden till en krisande flygjätte och kommande tyska flygdirektörer.