Inga jublande folkskaror mötte Barack Obama i Moskva. Med ännu ett välformulerat och välvilligt tal försökte han charma ryssarna, men orden nådde inte ut till massorna.
Bara en tv-kanal med begränsad räckvidd direktsände, vilket säger något om styrningen av landets etermedier och det svala ryska intresset för den amerikanske presidenten.
Vita huset kan tala om en ”nollställd” relation mellan Washington och Moskva, men tjusiga metaforer döljer inte den vidgade klyftan mellan öst och väst.
Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov påminde nyligen om detta när han blockerade ett kritiskt G 8-uttalande om Iran. ”Ingen är beredd att fördöma valprocessen”, sade Lavrov, ”eftersom den är ett utslag av demokrati”.
Demokrati? Om det riggade iranska presidentvalet ska kallas fritt, då är naturligtvis samtliga val som Vladimir Putin anordnat den högsta formen av demokrati.
Barack Obama har hittills varit försiktig med att kritisera Putins auktoritära system. Men hans rådgivare Michael McFaul, en av USA:s ledande Rysslandsexperter, har varit desto tydligare.
I januari 2008 gjorde McFaul tillsammans med professor Kathryn Stoner-Weiss ett förödande bokslut över Putins år vid makten. I tidskriften Foreign Affairs visade de hur demokratin rullats tillbaka det senaste decenniet, samtidigt som fria medier och andra oberoende organisationer kuvats.
Den ryska ekonomin har visserligen blomstrat, men författarna menar att utvecklingen mer påminner om situationen i Angola än i Kina. Landets tillväxt har tagit fart när oljepriset slagit nya rekord. Men ”välståndsundret” hade kunnat inträffa utan att journalister, företagare och oppositionella trakasserats.
Medan Barack Obama funderar på vilka slutsatser han ska dra av Moskvabesöket, borde EU:s länder fortsätta stödja de rester av demokrati och rättssäkerhet som finns kvar i Ryssland.
Sedan 1990-talet görs ett mycket viktigt arbete inom Europarådet. Det förtjänar mer stöd och uppmärksamhet.
År 1996 släpptes Ryssland in i denna klubb för Europas demokratier efter segdragna förhandlingar med bland andra svensken Daniel Tarschys. Det innebar att Moskva förpliktade sig att följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som numera räknas som rysk lag.
Denna konvention ska garantera grundläggande rättigheter som yttrandefrihet, demokratiska val och rättssäkerhet, samtidigt som den förbjuder tortyr, godtyckliga häktningar och dödsstraff.
Någon kanske tycker det är meningslöst vilka lagar som Ryssland antar, med tanke på hur egenmäktigt Putins regim ändå beter sig. Men för enskilda människor innebär medlemskapet i Europarådet mer än symbolik.
När det inhemska rättssystemet sviker kan vem som helst vända sig till domstolen i Strasbourg för att få upprättelse. De senaste tio åren har tusentals medborgare gjort det. Av alla fall som väntade på behandling i slutet av 2007 kom en fjärdedel från Ryssland.
Gång på gång har den ryska staten fällts för kränkningar av konventionen. Intressant nog har över 70 fall rört den känsliga konflikten i Tjetjenien.
Men klagomålen kommer från hela Ryssland. Åtskilliga ärenden handlar om beslut i ryska domstolar som inte verkställs. Många mål rör hur häktade och anhållna behandlas.
Ryssland har ibland protesterat högljutt och kallat Europadomstolens domar för ”politiska”. Schweizaren Luzius Wildhaber, rättens ordförande mellan 1998 och 2007, har vittnat om spända relationer och försök till utpressning.
Under en resa till Ryssland hösten 2006 blev Wildhaber mystiskt blodförgiftad och var nära att dö efter hemkomsten.
Men trots upprörda tongångar har Moskva i stort sett följt domstolens utslag. Skadestånd har betalats ut till enskilda offer. Någon form av rättvisa har skipats, även om ryska domstolar sällan citerar utslagen från Strasbourg i sina domskäl.
Ryska företrädare hävdar ibland att de inte är intresserade av ”västerländsk demokrati”. Men de tycks fortfarande intresserade av att behålla sitt medlemskap i Europarådet.
Det säger något om Moskvas dubbla förhållande till sig självt och till omvärlden. Å ena sidan försöker man framstå som stark och självtillräcklig, å andra sidan lånar man gärna den legitimitet och prestige som Europarådet erbjuder.
Internationella lagar och konventioner betyder något, om inte annat för att slå i huvudet på Kremls makthavare. Den erfarenheten gjorde redan dissidenterna i Öst- och Centraleuropa efter Helsingforsavtalet 1975.
Europa och USA ska inte tveka att kritisera Ryssland för kränkningar av mänskliga rättigheter eller trakasserier av grannländer. Samtidigt visar exemplet Europarådet att dörren till Moskva inte bör stängas helt.
Barack Obama gjorde rätt som sträckte ut handen till Ryssland. Men snart kan det bli nödvändigt att dra tillbaka den.