Gårdagen bjöd på två nyheter om barnomsorgen i Stockholm. I DN kunde man läsa hur alla barn får plats, och inte bara någonstans i kommunen, utan i den egna stadsdelen. Så har det sannerligen inte alltid varit. Krisrapportering har varit mer regel än undantag under åren som gått.

I SVT:s lokala program, ABC, var nyheten att Moderaterna i Stockholm vill göra det lättare att få barnomsorg på natten. Finansborgarrådet Sten Nordin berättade att man under hösten ämnar utreda behovet. Och att han nog trodde att det skulle vara mycket större än de 130 barn som i dag åtnjuter nattlig kommunal omsorg. Säkert, menade det moderata finansborgarrådet vidare, kommer man att hitta föräldrar som har behovet men som inte hojtat tidigare för att de inte vetat om att möjligheten funnits.

Vad betyder ordet ”behov” och vad väger det i förhållande till termen ”önskemål”? Om man har önskemål om nattlig barnomsorg, men klarar sig utan eftersom man tror att det inte går att få, kan man då verkligen tala om ett behov?

I inslaget framträdde en mamma till en tvååring. Både hon och hennes man arbetade som läkare. Och hon berättade att hon ”valt” att inte gå jourer under och efter graviditeten, men att hon kommer att börja göra det, precis som pappan, och att nattlig omsorg därför var en bra idé.

På vissa håll och på vissa kliniker är nattjourer attraktiva. De är inte lika betungande överallt i landet och vissa gillar att samla på sig kompensationsledighet. På andra håll – och för en del – är de en dygnslång mardröm med dålig möjlighet till återhämtning. Marie Wedin, ordförande för Läkarförbundet, berättar att de flesta underläkare har barn och att man knappast skulle bli populär om man tågade in till chefen och därför bad att få befrias från de nattpass alla andra med småbarn tvingas dela på.

Men det finns oftast två föräldrar. Varför skulle ett läkarpar med ett litet barn välja att gå nattjourer samtidigt? Under mina år inom vården lyckades till och med par med rena skiftarbeten, som nattsjuksköterskor som var gifta med poliser eller ambulanssjukvårdare, få ihop sina pass. Varför skulle inte läkare, som kanske på sin höjd gör ett nattpass i veckan, klara av det?

Att det ”bara” är 130 barn i Stockholm som har nattis tyder på att de flesta faktiskt klarar att lösa detta med omsorg själva. De som tveklöst har ett behov, och inte bara ett önskemål, är ensamföräldrar som inte kan välja andra arbetstider eller jobb. Och med ensamförälder menar jag verkligen ensamma vårdnadshavare, till exempel kvinnor som inseminerats på storkkliniker. Inte varannan-vecka-föräldrar som inte har någon lust att samarbeta eller att be grannar, vänner eller släktingar om hjälp.

Småbarnsföräldrar har en lagstadgad rätt till barnomsorg. Och det är den som Stockholms stad för en gångs skull lever upp till. Det är bra.

Det Sten Nordin pratar om är där- emot något annat. Det är en dubbel barnomsorg, eftersom den förälder som behöver nattis också behöver dagis för att då kunna sova. Enligt inslaget i ABC bedrivs den nattliga verksamheten huvudsakligen i familjens hem. Under eftermiddagen i går bad jag Moderaterna i Stockholms stadshus ta fram en uppgift om något slags snittkostnad. Någon siffra fanns icke att tillgå.

Men det behövs inte nämnvärt med mattekunskaper för att inse att denna hemomsorg blir dyr. För en heltidsarbetande nattarbetare behövs minst en heltidsarbetande barnskötare. Säg att lönen, med OB-tillägg, ligger på 20.000 kronor i månaden. Till det ska läggas kostnader för sociala avgifter, semester och sjukfrånvaro. Det är ungefär en halv månadslön till. Då är vi uppe i 30.000 kronor. Plus utgifterna för barnomsorg dagtid.

Mellan tumme och pekfinger kan vi landa på 40.000 kronor i månaden för ett barn. Är det rimligt? Ja, det kan det vara – om behov finns och om enda alternativet är arbetslöshet eller bidragsberoende. Men nej, det är det inte, om det handlar om nattsjuksköterskor som inte vill byta till dagskift för att de då tappar en stor del av OB-tillägget. För de 30.000 kronor som den nattliga omsorgen kan gå loss på skulle man kunna få mer än en heltidsanställd på det vanliga dagiset. Det kan aldrig vara skattebetalarnas sak att punga ut med de slantarna för att en förälder inte vill ändra sitt liv bara för att hon fått barn.

Det förefaller också osedvanligt slafsigt och oproffsigt av Sten Nordin att lova mer barnomsorg nattetid utan att någon i Stadshuset verkar ha den minsta idé om vad notan ligger på och vad man ska välja bort i stället. Ska barngrupperna bli större? Avdelningar slås ihop? Maten sämre?

Om detta må Moderaterna också berätta.