Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Skillnad på barn och barn

Signerat – Hanne Kjöller.

Många tycks eniga om att 2-åriga franska Haddile ska ”få” stanna i Sverige. Och att strävan, till skillnad från svenska omhändertagna barn, inte ska vara att hon ska återförenas med sin biologiska mamma.

Det finns en scen i en minst tio år gammal svensk dokumentär om en fosterhemsfamilj som etsat sig fast i mitt hjärta. Bland andra fosterbarn och familjens egna finns en flicka i sexårsåldern. Hennes mamma kom från ett latinamerikanskt land och hon avtjänade ett långt fängelsestraff för narkotikabrott i Sverige.

Flickan, som jag minns det, hade levt så gott som hela sitt liv i fosterfamiljen. Den biologiska modern hade kommit på besök när hon haft permission. I likhet med de andra barnen kallade flickan fostermamman för ”mamma”.

Fostermamman har just fött ett barn när den biologiska moderns strafftid börjar närma sig ett slut och därmed tiden för flickan i fosterhemmet. Hon ska lämna en till synes varm familj där fosterbarn och egna avkommor givits samma förutsättningar att känna trygghet och kärlek. Hon ska flytta till en självupptagen biologisk mor som är arg för att hennes dotter uppenbart känner den tryggheten och för att hon efter alla år i familjen kallar fostermamman och inte henne för mamma.

Fostermamman försöker förbereda flickan, men hon slår ifrån sig. I en familj där ett nytt barn just beretts plats ska ett annat barn tvingas ut.

Flickan ligger ihopkrupen i sin säng i en förtvivlan som är totalt hjärtskärande. Fostermamman ligger bredvid och försöker trösta och härbärgera all ångest som ångar ur den lilla kroppen. Flickan skriker och säger att hon vill krypa in i hennes mage.

Symboliken är plågsam.

Jag tror inte man behöver vara barnpsykolog för att betrakta det kommande uppbrottet som ett uttryck för att den biologiska mammans rätt till sin avkomma i Sverige har överordnats barnets rätt till trygghet. Trots att vi alltid pratar om barnkonventionen och barnets bästa.

Återförening är fortfarande målet vid familjehemsplaceringar. Socialminister Ulf Kristersson har öppnat för en ny tankemodell, att man ska börja överväga adoption som ett alternativ till långvarig fosterhemsplacering. Det handlar om ett fåtal fall av alla omhändertagna. Och om de fall där adoption kan vara det bästa för barnet.

Men där är vi inte än. Och vi kommer inte heller att komma dit från ena dagen till den andra. Att sjösätta nya metoder att tänka, resonera och arbeta i socialtjänstärenden tar tid.

Det är ur detta perspektiv vi måste se uppropet för den 2-åriga flickan Haddile. Förmågan till analys tycks drunkna i alla vågor av känslor som fått mer än 100 000 av Aftonbladets läsare att kräva att flickan ska ”få” stanna i Sverige.

Men det här är inget asylärende. Flickan är fransk medborgare och omfattas av EU:s fria rörlighet, precis som hon hade gjort om hon kommit från Örebro. Det här är i stället i första hand en fråga om vad socialtjänsten ska göra när föräldrar försvunnit, havererat eller visat sig olämpliga som vårdnadshavare på annat sätt.

Om mamman kan vi läsa att hon övergav flickan strax efter förlossningen. Det finns det också svenska mammor som gjort. Ibland för att de drabbats av en förlossningspsykos. ­Ibland för att de av andra skäl inte tycker sig kunna ta hand om barnet.

Under åren har flera nyheter om övergivna svenska barn förekommit i medierna. Ingenstans ser jag att dessa historier renderat något upprop om att barnen bör få stanna i sina jourfamiljer. De frågor som genomsyrar artiklarna är i stället var föräldrarna är och vad som hänt.

Det är möjligt att några av dessa föräldrar, också på lång sikt, är oförmögna att ta hand om sin avkomma. Precis som det är möjligt att 2-åriga Haddiles mamma – av ett eller annat skäl – inte kan ta hand om sin dotter. Men om detta vet vi intet. Och nog är det rimligare att vi tar reda på det först innan vi bestämmer att återförening varken är möjlig eller önskvärd.

”Vi ska kämpa för Haddile”, säger Göran Wallén (M), ordförande i socialnämnden i Lunds kommun, till Aftonbladet. Han fortsätter: ”Man värnar jättemycket om de biologiska banden. Men det pratas sällan om den psykologiska anknytningen som är oerhört viktig under de första åren. Vem betraktar flickan som sina föräldrar?”

Intressant fråga. Men intressant är också att det uppenbart krävs ett mörkhårigt barn för att den ska aktualiseras. För det finns säkert andra 2-åringar som omhändertagits och som knutit an till sina fosterföräldrar. Ämnar Göran Wallén också kämpa för deras rätt att slippa ännu en hjärtskärande separation?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.