Vad Jan Björklund står för i skolpolitiken vet de flesta. Det enkla, slagkraftiga budskapet har varit att svensk skola befinner sig i kris och att vägen ur den går via tydligare kunskapskrav och mer ordning och reda.

Men var står Socialdemokraterna? Länge avfärdade de Björklunds verklighetsbild som svartmålning och framstod själva som ganska nöjda försvarare av det som var.
Efter valet 2006 försökte Mona Sahlin lägga om kursen. Analyserna av nederlaget pekade ut skolan som en svag punkt. Partiet skulle därför bli tydligare med att skolans huvuduppdrag är att ge kunskaper.

Ett annat avtryck som Mona Sahlin lämnade efter sig inom skolpolitiken var att hon lyckades avstyra att partikongressen skulle anta motioner med krav på förbud för friskolor att ta ut vinst.

Sedan i höstas har Mikael Damberg tagit över som skolpolitisk talesman. Första insatsen i den rollen blev att ingå en uppgörelse med regeringen om de nya betygskriterierna. I går försökte han gå på offensiven. I en riksdagsdebatt om svenska elevers skolresultat som hölls på Socialdemokraternas begäran tog han ett riktigt Björklundskt grepp.

”Svensk skola är illa ute”, förklarade Damberg och använde den senaste internationella skoljämförelsen, Pisa 2009, som artilleri mot regeringen.

Eftersom Jan Björklund är inne på sitt femte år som skolminister närmar vi oss den punkt där det borde gå att se åtminstone vissa effekter av hans politik. Ändå var angreppet inte riktigt lyckosamt. Att ett år när mer än någonsin kommer att hända på skolområdet beskylla regeringen för passivitet fungerar inte. Inte heller lyckades Damberg på något tydligt sätt visa vari skillnaden består. Frågan varför Socialdemokraterna skulle vara bättre rustade än regeringen att vända den negativa trenden och få svenska skolelever att nå bättre resultat förblev obesvarad.

Men om Mikael Damberg har tålamod kan han se fram emot bättre tider. Reformer går i vågor. Den som startar dem är inledningsvis full av idéer och kan skylla alla brister på sina företrädare. Sedan kommer verkligheten i kapp dem. De måste själva bära alltmer av ansvaret för det som inte är bra. Samtidigt blir det för varje år som går alltmer uppenbart att förhoppningarna om den stora lösningen varit för högst ställda.

Så ser mönstret ut på de flesta politikområden och internationella erfarenheter visar att det i hög grad gäller just skolpolitiska reformer.
Om Socialdemokraterna är seriösa och själva förmår tänka nytt har de goda förutsättningar att komma igenom och bli en utmanare som måste tas på allvar.