Signerat - Henrik Berggren.
Nej, det här är för flummigt. Runtom mig sitter vuxna människor – lärare i svenska skolan – och knådar lera. Deras uppgift är att göra ett personligt minnesmärke över Förintelsen. Det känns obehagligt kitschigt. Men sen, när deltagarna berättar hur de tänkt, kommer i stort sett alla de svåra moraliska frågorna upp: hur gestaltar men det ofattbara, hur minns man offren utan att ge förövarna tolkningsföreträde, hur ska man förhindra att det händer igen.
Jag är tillfällig besökare på en veckolång kurs för lärare anordnad av Forum för levande historia. Syftet är att introducera den originella pedagogiska modell som den ideella amerikanska organisationen ”Facing History and Ourselves” har utvecklat.
Den är inte alldeles lätt att sammanfatta. Grundtanken är att få skolelever att reflektera över rasism, fördomar och antisemitism utifrån studier av Förintelsen och andra exempel på folkmord. Det kan låta tungt, abstrakt och pekpinneaktigt.
Men tvärtom är det både personligt engagerande och intellektuellt utmanade. Pedagogiken bygger på fallstudier – av Förintelsen, av Rwanda, av Sydafrika, av amerikansk rasism, av internationella domstolar, av mobbning – som blandar psykologi, historia, filosofi, juridik och vardagsmoral. Poängen är inte att mobbning på skolgården leder till folkmord. Tvärtom är det centralt att göra åtskillnad på olika typer av övergrepp.
Men ambitionen är att förankra de stora frågorna i elevernas vardagsliv, att få dem att reflektera över de krafter både inom och utom människan som kan leda till massmord, tortyr och våldtäkter. Några enkla svar ges inte, men i bästa fall ger ”Facing History” verktyg som kan göra oss till bättre och mer medvetna medborgare.
Att ”Facing History” nu kommit till Sverige är i hög grad författaren Hedi Frieds verk. Hon har länge arbetat med kurser för lärare om Förintelsen. Förhoppningsvis kan ”Facing History” bli en integrerad del av framtida svensk lärarutbildning.