Det är inte svårt att ha teorier om varför svenska elevers resultat i internationella jämförelser försämrats. Men stämmer de? Finns det några tydliga mönster utifrån vilka man kan säga vad som gör skolsy­stem framgångsrika eller misslyckade?

För tre år sedan gjorde managementkonsultföretaget McKinsey en uppmärksammad studie där lärarna gavs nyckelrollen. Det som sker i klassrummen är avgörande för resultaten, menade McKinsey. Därför gäller det att locka begåvade personer till yrket och att se till att de som är lärare hela tiden vidareutvecklar sin förmåga.

Nu har McKinsey gjord en uppföljande skolstudie som vidgar perspektivet: ”How the world’s most improved school systems keep getting better”. Som framgår av titeln är frågan där hur skolsy­stem som gjort framsteg kan fortsätta att utvecklas.

Sverige finns inte med. Men det spännande i studien är inte framför allt vad den säger om enskilda länder utan att författarna hävdar att det går att urskilja generella mönster, giltiga oberoende av tid, geografi och kultur.

De 20 länder som undersökts – i några fall delstater – ligger i olika delar av världen. En del av dem är rika, andra fattiga. Det som förenar dem är inte att de tillhör de allra bästa i internationella skoljämförelser utan att de under ett antal år förbättrat sina resultat och fortsätter att utvecklas positivt.

I topp finns Singapore, Hongkong, Sydkorea och Ontario i Kanada. I mitten Slovenien och Polen. I botten Ghana och Jordanien.

Huvudslutsatsen är att det på ett skolsystems resa från svagt till utmärkt finns tydliga faser. Där utgångsläget är dåligt gäller det först och främst att skapa en fast struktur och att höja bottennivån. Man måste koncentrera sig på att alla elever ska få grundläggande kunskaper i läsning och räkning.

När dessa förutsättningar etablerats kan man bygga vidare genom att samla in grundläggande data om elevernas resultat. Dessa behövs både för att man ska kunna utkräva ansvar och för att kunna tillförsäkra skolor och lärare pedagogiskt stöd.

Sedan kommer en fas som handlar om att stärka rektorer och lärare i deras yrkesroll. Det kan göras genom att de formella kraven på dem som arbetar i yrket höjs och kodifieras. Dessutom skapas ofta nya karriärvägar. Inte främst sådana som innebär att lärare överger undervisning för att ägna sig åt administration utan tjänster som förutsätter att de tar ett bredare pedagogiskt ansvar.

En sådan roll kan vara att som mentor bidra till kollegernas utveckling av undervisningen. Högre steg i karriären kan handla om att sprida praktisk pedagogisk erfarenhet mellan skolor.

För skolsystem som redan tillhör världens bästa flyttas tyngdpunkten ännu mer mot lokalt, professionellt utvecklingsarbete. Den centrala nivån ger den lokala större frihet. Undervisningsmetoderna förfinas.

Om McKinsey har rätt är slutsatserna lika giltiga för Sverige som för något annat land. Men vårt läge skiljer sig från det som de 20 länderna i studien har. Medan de alla befinner sig på våg uppåt är vi en skolnation på väg utför – inte i fritt fall men glidande nedåt från en tidigare hög nivå.

Många av de åtgärder som utbildningsminister Jan Björklund genomfört är av den typen som McKinsey tar upp: betoning av läsning och räkning under de tidiga skolåren, nationella prov, skriftliga omdömen, betyg och fler inspektioner från centrala skolmyndigheter.

Att sådana interventioner främst återfinns på lägre utvecklingsstadier i McKinseys schema betyder inte att det är fel att göra dem. Ett system som hamnat i obalans behöver stabiliseras.

Men vad blir nästa steg? Om vi inte är nöjda med att vara en medelmåttig skolnation utan åter vill börja en resa uppåt, är det då inte hög tid att börja tänka på kommande faser?

McKinsey betonar att stegen måste tas i rätt ordning. Ingen hoppar direkt till toppen. Men om de högre stadierna av skolutveckling handlar om att vidga den professionella friheten och att bygga på lärares och rektorers egen utvecklingskraft, så gäller det på vägen dit att inte centralstyra så hårt att lärarna känner sig omyndigförklarade och hunsade.

Den lokala initiativkraft och kreativitet som snart måste driva utveckling får inte kvävas.