Förra läsåret stängde 70 grundskolor. I år lär det bli fler. Lokaltidningar riket runt rapporterar om föräldraprotester, politisk vånda och upplösta allianser. Att politiker stänger skolor beror inte på att de är elaka. Anledningen är enkel: år 1990 föddes 124 000 barn, år 1999 88 000. Dessutom finns en flyttrörelse från utkant till centrum.
Föräldraengagemanget är förståeligt. Påtvingade förändringar upplevs alltid negativt. Men att byta skola är sällan någon katastrof för eleverna, i många fall visar det sig vara bra. Särskilt om skolan man tvingats lämna var liten.
Många av skolorna som nu stängs är små. I extremfallet Ragunda tyckte politikerna att det var okej att driva undervisning för sju, åtta barn. Men när ett flyttbeslut lämnade fyra kvar blev det nedläggning.
När Vänersborg packar ihop Sundals Ryrs skola handlar det om 28 elever från förskoleklass till och med sexan. Rektor Gun S Larsson förklarar att det inte var hållbart att ha en klass med den åldersspridningen, att ha två klasser gick inte för då fanns inte resurser till elever med särskilda behov.
Rektorn har rätt, den forskning som finns om åldersblandade klasser visar att lärarna får svårare att avgöra hur enskilda barn klarar sig - det är lätt att tappa bort de äldre det går dåligt för eftersom det finns andra, yngre klasskamrater som inte kommit lika långt. Ett annat problem kan vara att hitta kompisar. Barn, och i synnerhet flickor, vill helst vara med jämnåriga eller äldre av samma kön och den som inte passar in blir än mer utanför när det finns få jämnåriga.
Det är inte bara kommunala småortsskolor som stänger. Också friskolor lägger ner. Då blir det inga föräldrauppror. Alla förstår att en privat skola måste gå ihop, åtminstone över några år. Det samma gäller kommunala skolor. Blir de för dyra får det andra dystra följder för invånarna, för kommunalråden har inte guldbyxor. Lika lite som finansministern.