Signerat – Johannes Åman.
För femton år sedan kunde de flesta människor ganska många telefonnummer utantill. Det var praktiskt att memorera i stället för att ständigt behöva ta fram en telefonbok. Att själv vara tvungen att slå numren gav dessutom många tillfällen till övning. Till sist satt kunskapen som berg.
Många av numren vi lärde oss då minns vi ännu. Några nya däremot lär vi oss inte längre eftersom de enkelt läggs in i mobiltelefonen. Av denna erfarenhet kan man frestas att dra slutsatsen att utantillkunskap hör den gamla världen till. En modern människa kollar det hon behöver veta i sin Iphone. Det blir omedelbar behovstillfredsställelse och ingen onödig belastning av hjärnans minneskapacitet.
Vad man än tycker om denna utveckling är den en realitet. Hjärnan är till sin natur lat. På motsvarande sätt som skriftspråkets introduktion försvagade människors förmåga att memorera långa berättelser, får ny teknik oss i dag att lita mindre till fakta som vi lärt oss utantill.
När jag hör regeringens kursplaneförslag i geografi kritiseras i Ekot för att det innebär en massa jobb med ”blindkartor utan kontexter” väcks ändå min misstänksamhet. Visst, ”blindkartor” låter mossigt, medan ”omvärldsanalys” och ”hållbar utveckling” låter modernt. Men hur ska man kunna orientera sig i omvärlden om man inte har grundläggande kunskap om sin egen del av världen?
Vi lever i en tid när mängden av memorerade fakta krymper och tappar i status. Ändå behöver vi dem. Vi behöver en inre faktabank för att orientera oss, för att kunna ställa de relevanta frågorna och för att ha en idé om vad vi med teknikens hjälp ska söka efter.
Schackspelare kan beundras för sin analytiska förmåga. Men en stor del av denna förmåga vilar på memorerade spelöppningsanalyser och kunskap om historiska partier. De blixtrande infallen kommer inte ur en tom hjärna utan ur en fullastad.
Det är inte skolans uppgift att flyta med tidens ström. Tvärtom måste den våga försvara värdet av faktakunskap. Inte för att blindkartor eller kunskap om årtal och namn på historiska personer räcker, utan för att de är nödvändiga hjälpmedel.