Det är få som klarar ett läxförhör när den som ställer frågorna är rustad till tänderna och vill sätta dit eleven. Första delen av "Kris i skolan?" som sändes på söndagen i P 1 blev således ett stycke underhållningsvåld.
Utbildningsminister Jan Björklund vred sig som en mask när intervjuaren ifrågasatte hans påståenden om hur dåligt Sverige hävdar sig i internationella jämförelser. Citat efter citat nagelfors. Experter kommenterade och domen var inte nådig: Den som kommer med sådana påståenden begriper inte statistik.
Kniven vreds om lite väl njutningsfullt. Och det var synd, för med lite återhållsamhet och lite större känsla för rent spel hade lyssnarens uppmärksamhet riktats mot skolpolitiken i stället för mot underhållningsvåldet.
Politiker är inte forskare och bör inte tala som forskare. De utgår från vissa värderingar och har ett budskap om förändring. Politik utan förenklingar och överdrifter går inte ens att föreställa sig.
Ändå var radioprogrammet "Kris i skolan?" någonting på spåret. Vilken politiker som helst kan ställas inför påståenden som de gjort och sedan inte kan belägga. Men Björklunds hänvisningar till internationella skoljämförelser är inte gjorda i stridens hetta. De rör kärnan i hans gärning som skolpolitiker.
Jan Björklund har byggt sin karriär på föreställningen att svensk skola är unikt dålig. Så fort en internationell jämförande studie kommit har han använt sig av den. Allt som kunnat tolkas negativt har snabbt införlivats i hans arsenal.
Det gjorde honom till en slagfärdig oppositionspolitiker. Samtidigt har strategin haft ett politiskt pris. I längden går det inte att förvränga perspektivet och förtiga det som inte passar in utan att man tappar en del av sitt förtroendekapital.
Metoderna en politiker använder för att komma till makten påverkar manöverutrymmet i regeringsställning. Från bilden av en unikt dålig skola måste Björklund som utbildningsminister röra sig mot en bild med nyanser. För att få människor med sig måste han erkänna att det finns, och hela tiden har funnits, mycket som fungerar och är värt att bygga vidare på.
Sverige är inte alls sämst - men kan ändå lära mycket av andra
länder.