Signerat – Johannes Åman.
En motion från Vänsterpartiet har bifallits av utbildningsutskottet. Såväl Socialdemokraterna och Miljöpartiet som Sverigedemokraterna stöder kravet på utvärdering av skolans styrning och finansiering.
Att följa upp beslut och lära av erfarenheten är aldrig fel. Men eftersom utskottsmajoriteten slår in öppna dörrar och kräver utvärdering trots att flera sådana redan är på gång finns uppenbarligen andra drivkrafter än intellektuell nyfikenhet.
Att mot regeringens vilja beställa en utredning är en form av maktdemonstration. För vänsterpartisterna har kravet på utredning av kommunaliseringen, rätten att välja skola och etableringen av friskolor också karaktär av retorisk fråga. De tror sig redan veta att friskolor ger segregation och sjunkande resultat. Lika säkra är de på att kvalitet i hög grad är en resursfråga.
Därför är utbildningsutskottets krav på utvärdering mer ett symtom på de mentala blockeringarna än en öppning. Partierna söker svar inte där det är troligt att man hittar något betydelsefullt utan där de själva gärna skulle vilja finna något.
Samma mönster som hos Vänsterpartiet återfinns även på den andra sidan. De som tror på konkurrens och marknadslösningar tar ofta för givet att friskolor och fritt skolval förbättrar elevernas resultat.
Det går att uppbringa såväl forskare som finner positiva som negativa effekter av fritt skolval. Den samlade bilden är dock att effekterna är relativt små. De stora skillnaderna finns inte mellan skolor utan inom dem. Medan eleverna i ett klassrum gör stora framsteg, kan parallellklassen på andra sidan väggen ha hamnat i bakvatten.
Strukturella frågor som var huvudmannaskapet för skolan ska ligga eller om elever och föräldrar ska få välja skola kan indirekt påverka det som händer i klassrummen. Felet är att tyngdpunkten i den politiska debatten så ensidigt har lagts på den typen av frågor medan de mycket viktigare om det dagliga samspelet mellan lärare och elever kommit i skymundan.