Signerat – Johannes Åman.
Lena Sommestad finns med på den vid det här laget både långa och fantasifulla listan med namn på tänkbara socialdemokratiska partiledarkandidater. Den före detta miljöministern kommer dock inte att bli den utvalda. En titt på söndagskvällens ”Agenda” räcker för att inse varför.
Lena Sommestad var inbjuden som kritiker av det fria skolvalet. Hennes tes var enkel: En viktig faktor bakom svenska elevers sjunkande resultat i internationella mätningar som Pisa är att vi i Sverige infört möjligheten att välja skola.
Men ju mer Sommestad sedan förklarade, desto mer förvirrande blev det. ”För 20 år sedan i Sverige, fanns det ingen skola som var så dålig att det påverkade barnens resultat egentligen”, påstod Sommestad och tillade: ”Det spelade ingen roll vilken skola de gick i.”
Var verkligen kvalitetsskillnaderna mellan svenska skolor försumbara 1990? Nej, naturligtvis inte. Men när hennes påstående ifrågasattes fann Sommestad raskt ett annat sätt att uttrycka vad hon ville säga: ”Vi hade ingen statistisk skillnad när det gällde barns sociala bakgrund och vilka skolor man gick i.”
Där kom hon närmare sanningen. Den internationella studie som hon stöder sig på, Pisa 2009, visar att skillnaderna mellan skolor ökat sedan 2000. Både när man ser till elevernas etniska bakgrund och deras skolresultat har svenska skolor blivit mer olika.
Men om man i stället utgår ifrån socioekonomisk bakgrund, som är ett rimligare mått, har segregationen inte ökat. I det avseendet är och förblir Sverige ett land med relativt liten spridning mellan skolorna.
Huvudproblemet med Sommestads utspel var ändå ett annat: att hon inte lyckades få teori och praktik, forskning och politik, att hänga ihop.
Fritt skolval leder till segregation, påstod Sommestad, och bäddade för den radikala politiska slutsatsen att det fria skolvalet borde avskaffas. Men på den direkta frågan om det var vad hon förordade kunde eller ville hon inte ge ett begripligt svar.
Så byggs varken förtroende eller positiva förväntningar.