Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Skönt opåverkad av oron

Det är valår och de stora striderna om verkligheten utkämpas, bland annat denna: Upplever vi en ökande främlingsfientlighet, eller tvärtom, att samhället blir alltmer öppet och tolerant?

Närmare 80 procent av svenskarna oroas över ökad främlingsfientlighet, visar en liten SOM-undersökning som presenterades och uppmärksammades på tisdagen. Det är nästan märkligt att siffran inte är högre. Frågan är så riggad att bara den som faktiskt är främlingsfientlig eller som själv reflekterat ordentligt kring rasismens utbredning kan tänkas svara ”nej”. En hygglig genomsnittsmänniska svarar nog att hon oroas, lite av bara farten.

Är oron befogad?

Som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg påpekade härom veckan, är klyftan mellan verklighetsbeskrivningarna avgrundsdjup.

Ena ytterligheten kommer in från vänster och beskriver Sverige som genompyrt av rasism. Främlingsfientligheten flyter i ådrorna på samhällskroppen. Varje ansats till problematisering av invandringspolitiken betecknas som rasistisk. Varje hatbrott ses som toppen på ett isberg av främlingsfientliga fördomar. Den ökade aktiviteten i våldsdyrkande högerextremistiska miljöer tolkas som att nazismen är på frammarsch, även om antalet aktiva är försvinnande litet.

Den motsatta ytterligheten framhåller de siffror som visar att främlingsfientligheten minskar och toleransen ökar. Sett över tid svarar allt fler att de inte skulle ha något emot att bo granne med en person av utomeuropeisk härkomst, allt färre att de har något emot att personer födda i annat land gifts in i släkten. Allt fler anser att invandrare är en tillgång för det svenska samhället. Sådana parametrar är ganska bra mått på rasistiska och främlingsfientliga attityder. Och om dessa pekar neråt finns det ju inte mycket att oroa sig över, tycks vissa högerdebattörer mena.

För egen del tenderar jag att luta en aning åt den senare verklighetsbeskrivningen. Jag oroas inte över växande främlingsfientlighet. Mycket tyder tvärtom på en ökad samhörighetskänsla mellan människor av olika etnicitet. Jag skulle nog ha svarat nej på SOM-frågan.

Tänk så skönt för mig! Detta att jag är så full av tillförsikt.

Men så behöver jag heller aldrig oroa mig för att någon ska slita av mig slöjan eller davidsstjärnan runt halsen. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att få glåpord kastade efter mig på gatan. Åtminstone inte på grund av hudfärg eller uppseendeväckande accessoarer. Skönt att smälta in. Och skönt att inte automatiskt vara misstänkt om man råkar befinna sig i närheten av en brottsplats. Hade jag haft en fin-fin bil hade ingen polis stoppat mig och undrat om bilen verkligen var min.

Min poäng? Att vi som önskar nyansera vänsterns alarmistiska vargen-kommer-antirasism, tenderar att bli väl statistikfokuserade. Hos dem som är främlingsfientlighetens måltavla lurar en ständigt närvarande känsla som vi andra bara kan föreställa oss om någon verkligen tar sig tiden att förklara. Som Jonas Hassem Khemiri gjorde förra året, i DN-artikeln som inleddes med ”Bästa Beatrice Ask”.

I boken ”Jag är ju svensk” skriver författarna Nalin och Cheko Pekgul att det räcker att en person med invandrarbakgrund möts av en enda socialsekreterare eller arbetsförmedlare med nedlåtande attityd, för att hon ska få känslan av att Myndighets-Sverige är diskriminerande. Det räcker sannolikt också med ett par rasistiska kommentarer per år för att en person ska känna sig ständigt utsatt. Själva vetskapen om att sådant kan hända skapar en defensiv uppmärksamhet. Utbyter man erfarenheter med andra som upplevt samma sak och läser i medier om diskriminering och hatbrott, så förstärks känslan.

Det som utifrån ter sig som enskilda undantagshändelser, blir för den som utsätts – om också bara undantagsvis – ett paradigm att leva i och förhålla sig till.

Den uppenbara parallellen är män som protesterar mot bilden av en våldsam mansnorm och indignerat hävdar att de allra flesta män varken trakasserar, slår eller våldtar kvinnor. Sant, men för många kvinnor räcker det att ha träffat en eller två ”undantagsmän” för att den latenta misstänksamheten mot män ska finnas där.

Därför: Ni som ser växande rasism överallt, ta en titt på statistiken som pekar på motsatsen.

Ni (eller vi) vita medelklassvenskar som vill nyansera hotbilden borde försöka förstå känslan hos den som räds rasism för egen del; det är inte säkert att totalt sett alltmer toleranta attityder eliminerar vare sig verkligt eller upplevt utanförskap. Den hoppingivande statistiken raderar inte minnet av och rädslan för rasistiska påhopp och attacker. Så var bara tyst och lyssna ibland.

Och ni som upplever er utsatta, stäng inte om er. Skapa inte slutna rum där offerrollen odlas och där alla som antas vara mer privilegierade avfärdas som ulvar i fårakläder.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.