Nyligen var jag ute med en skara människor varav en ätit middag med statsminister Reinfeldt (och något hundratal människor till, det var talmannens middag i Riksdagshuset).
Reinfeldt höll tacktalet. Han var tydligen makalöst rolig. Trots att gästerna kunde gissa hans punchline – som handlade om en korv som sett sorgsen ut på tallriken – hade statsministern en tajmning som fick folk att skratta så att det gav utslag på richterskalan.
Fredrik Reinfeldt har ju länge varit den typ av person som man betecknar som ”oerhört rolig – privat” och vars offentliga image mest präglas av de där ledsamt oroliga ögonen. Men i går var Reinfeldt gäst i ”Morgonpasset” i P3, ett program som gräver generationsklyftor med bulldozer. För den som firat några födelsedagar efter 30 är det lätt att bli nervös när programledaren säger till statsministern att ”Ekot vill säkert få tag på dig och ställa en fråga om nåt eller sådära”. Men Reinfeldt intog en säker position av studiopappa där hans torra humor firade en hel del triumfer.
Programledarna kunde sticka i väg i ett resonemang om hur Reinfeldt kunde öppna en bar där Vladimir Putin skulle sitta med bar överkropp, varpå statsministern svarade, med ett hörbart vuxenleende, ”Jag känner att ni pratar på ett sätt som gör att jag blir väldigt tyst här”.
I mitt sällskap med talmansgästen fanns också en journalist med S-sympatier. Hon var inte alls säker på att Håkan Juholts omtalade humor skulle gynna partiet. ”Visst, Juholts image kan ju vara skojfriskhet så kan Reinfeldts vara att ta ansvar för landet”, suckade hon.
Fredrik Reinfeldts framträdande i P3, där han lyckades vara seriöst underfundig, småroligt ansvarsfull, fick mig bara att tråna ännu mer efter hans första debatt med Håkan Juholt. Det är lite onödigt att ge bort initiativet och låta motståndarna hamra in budskapet ”han vågar inte debattera” hur länge som helst.
Man vill ju se de där båda temperamenten och ledarstilarna gå loss på varandra.
Just do it!