Trots de eviga lamentationerna om resursbrist har faktiskt Sveriges kommuner ökat sina utgifter med 37 procent, inflationen borträknad, mellan 1998 och 2008. Några expanderade med 50 procent, de mest sparsamma med runt 20.
Det konstaterar Nima Sanandaji i en rapport skriven för Svenskt Näringsliv. Han finner också att de slösande och de gnidiga kommunerna ökade medlen till äldreomsorg lika mycket, och att skolan faktiskt fick mer av de försiktiga kommunpolitikerna.
Kommuner ägnar sig åt så mycket annat än skola och omsorg, även om de är stora och tunga verksamheter. De senaste åren har det varit populärt att bygga multiarenor och kulturhus. Men det förklarar inte allt, och någon generalorsak finns säkert inte heller. Utgiftsökningen handlar om en massa små beslut.
Ta personalutbildning. Det finns inget rimligt skäl att anta att offentligt anställda skulle vara i mycket större behov av fortbildning än privat anställda. Ändå går dubbelt så stor andel av arbetstiden i offentlig sektor till utbildning, en bit över 3 procent. Andelen svenskar som gått på kurs i jobbet ökar år från år, med kommun- och statsanställda i topp.
På hemsidan för SKL, Sveriges Kommuner och landsting, finns en kalender med ett digert evenemangsutbud. Den 26 augusti och den 30 september kan hugade åka på heldagsseminarium om ”Medborgardialog vid ekonomiska utmaningar”.
Den 9 och 10 september hålls ”Arena Sunt Liv 2009” i Norra latin. Många valbara seminiarier, kaffe och luncher samt middag på Moderna museet med musik av Carbon Copy. 2 500 kronor inklusive moms. Dock utan övernattning. Tillresande ska förstås ha traktamente också. På programmet står bland annat föredrag av professor Karin Johannisson där hon pratar om sjukdomsbegrepp genom historien, det är garanterat intressant. Liksom att Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg är med, han ger alltid bildande underhållning.
Naturligtvis ska kommunalt och statligt anställda kunna få en uppmuntrande inspirationsresa någon gång. Men inte sååå ofta.
En annan utgiftsfaktor är tillväxten i byråkratin. Ifau, Inspektionen för arbetsmarknadspolitisk utvärdering konstaterar att större statsbidrag ger något högre sysselsättning. Men inte inom äldreomsorgen eller skolan. De nya tjänsterna kom inom administrationen, mest för lägre tjänstemän.
Det är i den personalgruppen vi hittar nymodigheter som ”demokratiutvecklare”. De finns förvisso inte i alla kommuner, men i många. Sannolikt dyker sådana upp på seminarier om medborgardialog. Jag antar att en annan ny yrkeskår, ”kommunstrategerna”, sysslar med mer eleverade frågor.
Varje kommun med självaktning har en internationell avdelning, om inte annat så för att ragga de EU-pengar som finns att hämta i budgeten för transnationella samarbeten. I april noterade Norrköpings tyngsta kommunalråd, Mattias Ottosson (S), i sin blogg: ”Är nu på ett möte med kommunfullmäktiges ordförande och de tjänstemän som jobbar med internationella frågor. Blir förvånad över hur mycket internationella projekt som Norrköpings kommun är delaktig i.”
Den bevisbara nyttan av EU-projekten, inom kommunala som transnationella, är ringa. Om någon. Men de pågår, och fordrar förstås sina administratörer som åker på kurser och konferenser.
Den som väl är inne i den internationella svängen måste också formellt korrekt hantera det den undanber sig. Sålunda lade tjänstemän i Stockholms stad i november ner tid på att skriva ordentliga brev med beslutsunderlag som motiverar varför Stockholm inte ska skriva under det stödbrev Barcelona vill få för sin kandidatur som kansliort för EU:s Barcelonaprocess. I juni tog man beslut om att tacka nej till Euro Med City Networks första möte i Nice. Efter sedvanlig behandling.
En tjänst här, en där. Ett projekt hit, ett dit. Tillsammans blir det en väldig massa skattekronor till något som verkligen inte har med kärnverksamhet att göra. Så nog går det att skära i kommunerna så att gemene man inte märker det, utan bara de drabbade tjänstemännen.