Det finns många sätt att förhålla sig till en stor tragedi. Det kanske sämsta är att använda den för att slå mynt av sin egen ideologi, brännmärka sina motståndare och närmast i triumf utropa ”Vad var det vi sa?”. Tyvärr har det också blivit ett av de vanligare.
Vi märker det hos islamofober så snart en detonation drabbat ett samhälle någonstans i världen. Både i samband med självmordsattentatet i Stockholm och omedelbart efter sprängdådet i Oslo har ledande Sverigedemokrater varit snabba med att dra slutsatser om det mångkulturella samhället.
Och vi märker det inte minst hos ett antal kolumnister, twittrare, insändarskribenter, ledarskribenter och författare till debattartiklar som nu trängs om utrymmet för att förklara att tragedin i Norge kan skyllas på en världsbild som anses prägla allt från Jimmie Åkesson till Dagens Nyheters kulturredaktion och ”nyliberala debattörer”.
Fraktionerna speglar varandra, reaktionerna blir identiska. Den ena sidan tycker att man inte kan skylla islam för 11 september men däremot liberalismen och invandringskritikerna för Utøya, den andra säger exakt samma sak fast tvärtom.
Detta är de på något märkligt sätt medvetna om fastän de hela tiden förnekar det, med exakt samma retorik: ”Nu, när det är en fanatisk islamist som är gärningsman, då är det plötsligt fel att koppla det till ideologi…” och ”Nu, när det är en vit rasistnorrman som är skyldig, så får man tydligen inte dra slutsatser om släktskapet med…”
Debattredskapen som föredras är den hypotetiska jämförelsen och den kontrafaktiska historieskrivningen. Dessa svänger man vilt omkring sig som en sorts polemikens släggkastare. Alltid träffar man väl någon – som då indignerat kan svara med samma anklagelse.
Det här är en vanlig teknik. De flesta debattörer har använt den, nästan utan att tänka på det (ja, nästan utan att tänka alls). Det är alltid populärt med skribenter som tycker sig framstående i att ”sätta saker i sitt sammanhang”, som termen lyder.
De vanligast förekommande vinklarna har varit: ”Varför använder vi bara ordet ’terror’ när det är en muslim, och varför utreder vi bara den vite rasistnorrmannens barndom men aldrig terrorislamistens?”
Svaret är förstås: ”Det gör vi inte.” Ordet ”terror” har använts snart sagt överallt för att beskriva tragiken i Norge, och artiklar om terroristens uppväxt har förekommit efter varje dåd.
Så, behandlar offentligheten en blond rasistnorrman annorlunda än en mörk islamist? Den diskussionen är viktig. Den berör hela debattklimatet, den berör självcensur, feghet, flockbeteende och inte minst förekomsten av strukturell rasism. Den är så viktig att vi naturligtvis måste besvara den.
Men det är svårt att göra det nu, när såren ligger öppna, när samhället fortfarande är i chock, när skotten knappt tystnat.
Och vi kan framför allt inte göra det genom att bara blunda och intuitivt koppla upp oss till folksjälen.
Visst är det möjligt att västeuropeiska medier är mer benägna att ropa terrorist om gärningsmannen är muslim. Min poäng är bara att vi inte vet det, det kräver betydligt djupare forskning än att bara plöja igenom några slumpvis utvalda mediesajter och sedan försöka dra sig till minnes hur man har för sig att det var efter 11 september eller Stockholm.
En dag kommer vi att få ett relevant, statistiskt belagt svar, med hjälp av medieforskare och/eller journalister som fått tid och resurser att ta reda på det. Men frågan är alldeles för allvarlig för att slarvas bort med tre minuters funderande och tre tusen tecken på närmaste debattsajt.
Det finns en hatets kontext, det finns sammanhang där förutsättningarna är goda för att ord ska förvandlas till mord. Denna kontext präglar många extrema miljöer – inte minst både islamofober och jihadister – och tar sig våldets uttryck på många sätt. Det blir absurt att påstå att det bara är ”fienden” som använder hatets språk och inte låtsas om de ord och den miljö man själv formar.
Problemet med debatten efter den norska tragedin, som efter andra tragedier, är att det tycks för mycket och tänks för lite. Det är så solkigt att använda andras djupaste skräck och sorg som verktyg för att trumfa igenom sina egna politiska poänger.