Artikeln i Dagens Arena den 19 februari innehåller flera egentligen oerhört kontroversiella påståenden. Här är tre av dem:
1. Att säga ”babbe” och ”hora” är att tala ur hjärtat av den västerländska civilisationen.
2. Att tveklöst, om man själv är vit, hävda att något inte är uttryck för rasism är att indirekt påstå att ”vissa människor i kraft av sitt kön, sin hudfärg, sin klass, har mer rätt och rättigheter än andra människor”.
3. Den vita människan har i 400 år varit rädd för att förlora ”rätten att benämna och därmed bestämma över världen”.
Det märkliga är att jag först inte reagerar på teserna. De, och varianter av dem, är så vanligt förekommande i debatten att de nästan känns som sanningar: Västerlandets civilisation bygger på djupa, rasistiska strukturer och förtryck av ickevita.
Det är först när artikelförfattaren Moa Matthis går till angrepp på DN:s ledarkrönikör Lena Andersson som jag stannar upp och verkligt noggrant läser vad hon skriver. Matthis hävdar att Andersson påstår sig kunna läsa sin turkiska sjukgymnasts tankar. Det tyder enligt Matthis på att Andersson ger uttryck för ”en historiskt förankrad människosyn” som vilar på ”att den vita människan i allmänhet och den vita mannen i synnerhet, vet vad människor som inte tillhör den utvalda skaran tänker, erfar, och önskar”.
Förutom att Matthis gör exakt det som hon anklagar Andersson för – påstår sig veta vad som styr en annan människas handlingar – finns en annan, obehaglig dimension i angreppet. Andersson är vit. Därför styrs hon av onda krafter som hon förmodligen inte är medveten om och förmodligen inte kan påverka.
Det gör det berättigat att bemöta Andersson inte efter hennes argumenterings bärkraft, utan efter hennes hudfärg.
Moa Matthis är en känd postkolonialistisk röst. I detta sammanhang, och i tider då ”kritiska vithetsstudier” är ett akademiskt begrepp, tycks det självklart att återinföra ras som relevant parameter i diskussionen. För begreppet ”kolonialism” tycks helt reserverat för en specifik typ av territoriell och kulturell expansion: den europeiska/västliga från 1400-talet och framåt.
Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomanska imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.
De muslimska imperiernas tid sträckte sig över mer än tusen år och lämnade ett massivt ”kolonialt” arv, inte minst vad gäller konst, religionsutövning och språk. Betyder detta att dagens araber, säg en hemmafru i Jeddah, också bär kollektiv skuld? Eller att denna kanske, av någon abstrakt anledning, är helt förbehållen vita.
Så bör man tala tystare om den ”vita”, västerländska historiska behandlingen av omvärlden? Naturligtvis inte. Det är oerhört viktigt att erkänna det förflutnas brott och i möjligaste mån sona dem. Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.
Slutligen, för att helt kort bemöta de tre påståendena i artikeln i Dagens Arena:
1. Att starkt reagera när någon säger ”babbe” och ”hora” är att tala ur ett helt annat, viktigare hjärta av den västerländska civilisationen, nämligen det som slår för tolerans och respekt för medmänniskor.
2. Naturligtvis kan man även som vit uttala sig om vad man tycker är rasistiskt och inte, utan att automatiskt ringakta dem som tycker annorlunda. Det handlar oftast om helt vanlig argumentbaserad debatt. Däremot har den som blivit offer för rasism en erfarenhet som den saknar som inte utsatts.
3. En del vita människor har varit rädda för att förlora sina internationella privilegier. Andra inte. Det är inte fruktbart att tala i extremt trubbiga begrepp som ”den vita, västerländska människan”.